Ett exempel... vattenrutschkana (eller hur tusan det nu stavas). Jag tror jag var runt 16-17 år första gången jag åkte en sådan. Jag var superrädd! Men gud va kul det var!
Samma sak med berg-och-dalbana (i alla fall Lisebergsbanan). Den åkte jag första gången för kanske fyra år sedan. Jag trodde jag skulle svimma i kön. Tänk vad jag hade gått miste om!
Men så finns det kanske lite mer "allvarligare" saker jag inte varit med om som skrämmer mig något så otroligt.
Jag har aldrig opererats, varit sövd eller tagit mediciner som gör en "konstig".
Om ni kommer ihåg så fick jag godkänt på rektoskopin jag gjorde i våras. Bra, eller hur? Ja, fast nej! Det betydde att de vill göra en koloskopi, vilket jag hört inte är så himla trevlig.... *harklar mig*
Kallelsen kom för flera veckor sedan. En tjock bunt med information (FYRA hela papper - ja, jag gillar att överdriva i bland) om hur jag ska göra innan ingreppet och vad som händer under tiden och efteråt.
Bara själva tanken att de ska in där bak (igen) och upp ännu längre än förra gången, är ju självklart inte trevligt. Sen att de ska hålla på där inne i magen i upp till en timma, låter heller inte så lockande. Och att det dessutom ska kunna göra så pass ont att man får smärtstillande OCH lugnande preparat rakt in i blodet (genom en nål i armen, som jag definitivt hatar!) gör mig onödigt skraj.
Som sagt har jag inte fått lugnande någon gång. Jag vet att det påverkar en så pass mycket att man måste ligga kvar på sjukhuset en stund och får heller inte köra bil på resten av dagen. Den informationen innebär för mig att det är ett starkt preparat som gör mig konstig.
Det är typ denna biten som skrämmer mig mest! Och jag fattar inte varför!?
Ja, ja.... summan av bullen som är uppäten för längesen utan mjölk är att jag nu, en vecka innan denna stora händelsen, avbokade tiden. Ja... inte ombokade. AVbokade.
Jag vill inte. Jag VÅGAR inte! Punkt
0 kommentar(er)
