Nej tack, jag vill inte ha!

Vet ni hur svårt det är att svara så när du blir erbjuden något som du verkligen vill ha? Har ni prövat någon gång?
Känslan är mixad av en slags sorg, men också en pushande, växande känsla av självkontroll.
Jag finner mig själv väldigt ofta i denna situationen numera... att jag tackar nej till godsaker som jag erbjuds. Och det är absolut inte för att jag vill vara ohövlig eller ljuga för någon. Det är för min egna skull. Min hälsas skull. Mitt livs skull.

I hela mitt liv (så långt bak jag kan minnas i alla fall) så har mina dagar präglats av mat och godsaker - choklad, chips, fika och godis. Jag har alltid älskat att äta... både mat och onyttigheter. Jag var den som tacksamt tog mer så fort det bjöds.
Jag har varit tjock sedan skolåldern och har med åren växt i takt med tidens gång. När jag är ungefär 20 år så besannas mina misstankar om att jag har den hormonella defekt kallad PCO(S) vilket får mig att förstå varför jag alltid har haft sug efter sötsaker men också hungrat efter mat.

Men allt har i sin tur också lett till ett sjukt förhållande till ätbara saker. Jag är beroende av sötsaker. Jag lider av hetsätningsstörning och så kommer det vara resten av mitt liv.
När jag inte har något gott hemma så blir jag rastlös och nervös. Jag börjar vandra runt och öppnar skåp. Får jag inte dagligen i mig något snacks eller godis känner jag frustration och ilska.
När jag vaknar på morgonen tänker jag på vad jag ska kunna få i mig under dagen. När jag somnar på kvällen tänker jag på vad jag ska äta i morgon.
Det är ett missbruk!

Men!
Jag är på bättringsvägen. Med hjälp av en kanon terapeut, KBT, men också min egna viljestyrka och envishet så har jag kommit mycket långt.
Sedan i augusti har jag begränsat mitt intag av sötsaker till en dag i veckan. "Ja, ja, lördagsgodis äter ju alla, det är väl inte så jobbigt." JO! Det är faktiskt det. Är du rökare eller snusare? Tänk om du helt plöstligt skulle börja med att bara röka/snusa en dag i veckan. Hade du klarat det? Hur hade du mått?
Men du kanske inte är rökare eller snusare? Då begär jag heller inte att du ska förstå. Men den där bullen på jobbfikat åt du väl? Fastän det bara var onsdag! Du kanske till och med tog två för det var så gott!? Ska du försöka att tacka nej till den bullen nästa gång? Fastän du så jättegärna vill ha den!

Nu säger jag inte att ni inte får fika på jobbet eller äta godis varje dag. Känner ni att det inte spelar någon roll för er hälsas skull, så unna er det då.
Men JAG kan inte det. Jag tackar, men tackar också bestämt nej. Och som sagt, inte för att vara otrevlig. Men skulle jag smaka den där tårtan på jobbet eller godisbiten som ligger där så skulle jag så lätt kunna trilla dit igen.
Jag kämpar varje dag! Det där med att sakna kon när hon inte är i båset är så sant. Man förstår inte hur mycket man utsetts varje dag för frestelse förens det är restriktioner.
Att gå i affärer, titta på TV eller besöka andra. Överallt! Men jag lyckas ändå säga nej, och nu är det inte lika svårt längre. Jag är stolt över mig själv faktiskt!

Tack för att ni förstår!

över(VIKTIG)

Tror du inte jag hör, tror du inte jag ser?
Vad du sa gör så ont, men jag fortsätter och ler.

Varför är jag mindre värd? Varför får jag inte se ut som jag gör?
Hur kan det störa dig så mycket, så att du vill att jag dör?

Varje steg jag tar och varje tugga jag sväljer är en pina för mig
Men bara för att det just nu händer inför dig.

Ja, jag är mycket väl medveten om att jag är stor som ett hus…
Men hur du ser på mig får mig att känna mig liten som en mus.

Tjockis! Fetto! Äcklig! Och ful!
När du kallar mig allt detta verkar du ha kul…
För ditt skratt ekar och du visar up ett stort flin.
Och även dina kompisar håller med om att jag är ett svin.

Men vad gjorde jag er för att förtjäna detta?
Jag behövde bara visa mig, men värst blev det när jag började äta.

Jag går nu och lämnar er vid ert bord.
Jag ler fortfarande, men jag är tillintetgjord.

Blickarna bränner i ryggen på mig.
Jag måste skynda mig… bort från dig!

På toan möter jag min blick i spegeln
Bakom ögonlocken bränner tårarna som elden

Tjockis! Fetto! Äcklig! Och ful!
Jag försöker att le, men det är inte kul!
Jag gråter när jag tänker på ditt breda flin.
Och allt är väl sant? Jag måste vara ett svin……


Hur vi tjockisar behandlas i vården...

Som ni redan vet är jag hemma med lunginflammation vilket jag varit nu i nästan 4 veckor. I onsdags fick jag min andra kur penicillin och doktorn ringde mig på fredagen för att höra hur det gick.
Jag var ärlig och sa att jag tyckte inte det var mycket skillnad, så han bokade in ett återbesök till mig idag.

Bara att gå från parkeringen, in till luckan och sen vidare till väntrummet resulterade i att jag satt flämtande i fem minuter som om jag sprungit runt kvarteret. Jag blev hänvisad in i ett undersökningsrum, men fick sitta och vänta en kvart på läkaren så jag hade äntligen hämtat andan när han väl kom.
"Åh så pigg du ser ut att vara!" utbrast han.
Jag var ärlig även denna gången och sa att njaa.... minimalisk skillnad skulle jag väl säga.
"Du kanske inte vill bli frisk?" frågade han med en lite snäsig ton.
Tro faan att jag vill bli frisk! Vem vill leva med konstant andnöd så fort de går en meter?
Jag sa att febern är ju ännu inte nere på noll och jag blir så andfådd av att bara gå ut till köket till exempel.
"Det blir du väl i vanliga fall också?" sa han nonchalant.
Jag må vara tjock och klart jag blir andfådd vid lättare ansträngning. Men inte av att gå några meter i sakta mak!!!

Aja.... jag fick ta nya prover. Mitt infektionsvärde har gått upp! Jag har blivit SÄMRE! Men det ville han knappt erkänna när han satt med provsvaren framför sig.

Resultatet blev en ny (min tredje) starkare penicillinkur och återbesök på fredag. Kan ni förstå att jag INTE ser fram emot det besöket?

18. World bipolar day

Kan man översätta det till Internationella bipoläras dag? Detta är i dag i alla fall - 30 mars! Inte visste jag det förens jag såg en bild på Facebook. Men vad bra! tänkte jag också.

För det behövs verkligen mer kunskap och öppenhet om denna förbenade sjukdom.

Många känner skam ifall de skulle ha en psykisk diagnos, men varför? Det är inget man kan hjälpa ifall man har en sjukdom. Det finns så mycket bra hjälp att få nu för tiden så många kan fungera som om de inte alls hade en diagnos.

Nu vill jag att ALLA som läser detta inlägg klickar upp en ny sida och går in på google. Skriv "bipolär" och tryck sedan på sök. Skaffa och sprid kunskap! Var öppna med att det är ok att vara sjuk. Då kan de som är det till slut våga ge sig ut och skaffa den hjälpen de behöver.
 
 

17. Galna katt!

En utav våra katter är rent utav knäpp! Får han inte som han vill så trotsar han som tusan.

Men som nu till exempel.... När jag kom hem från jobbet stod han precis innanför dörren och gick ut när jag gick in... inga konstigheter so far.
Så skulle jag ta ut Lily så hon fick kissa, detta bara någon minut efter att jag kommit hem. Tro fan att katten står där utanför och tänker gå in igen då, men när vi kommer ut så vill han göra oss sällskap i stället.
När Lily är färdig med sitt så går vi in, och katten följer med.....

Två minuter efter att vi kommit in så börjar han jama klagande - det betyder att han vill gå ut (eller att maten är slut, vilket den inte var).
Envis som jag är så säger jag "nej, du kom precis in, varför ska du ut igen då? Nu får du stanna inne!". Han fortsätter med sitt jamande några minuter och går och stryker sig mot mig och möblerna i närheten.

Till slut så blir han full i fan.... börjar busa med en sladd och tugga på den - jag skäller på honom så han slutar... några sekunder går och han är på sladden igen.

Det hela resulterar i att jag slänger ut honom (inte bokstavligen talat) för att han är olydig - han får som han vill!

Andra gånger när han vill få sin vilja igenom och t.ex. vår andra katt är inne så ger han sig på honom och börjar bråka. Eller klösa på ställen som han inte får.
Antingen är han riktigt smart eller bara jävligt envis och galen.
 
James!

16. I survived!

Äntligen lite ledigt!

Efter att jag fick jobba över 1 timma och en kvart idag så var det med en tung suck som jag satte mig i bilen hemåt.
Tur att det bara är en sådan här skithelg på fem veckor. Den andra jobbhelgen jag har är inga delade turer i alla fall.

Nu ska jag vara ledig i morgon och hoppas på att jag sakta men säkert kommer att återvända till mänskligt stadium från att ha varit lite zombie-aktig några dagar... (ja, jag somnade vid datorn idag igen när jag kom hem... inga konstigheter med det...)

15. När tröttheten tar över

Jag blir lite rädd för mig själv på senare tiden. Jag har perioder då jag sover normalt dåligt (vaknar kanske en, två gånger), sen har jag perioder då jag sover sämre (kan innebära att jag vaknar upp till varannan timme). Jag får liksom ingen ordentlig djupsömn.
Detta resulterar i att jag är konstant trött och kan i stort sett somna när som helst och var som helst.

Men nu denna helgen då.... jag har en jobb-helg. Började i fredags, delad tur lördag, sommartid natten till söndag = minus en timme sömn, delad tur idag (söndag) och morgontur i morgon.

Jag kan säga så mycket som att jag vinglar mig fram på vägarna både till och från jobbet. Jag somnar sittandes vid datorn hemma. Och jag somnar även på toaletten om natten!!!! Haha, ni ska bara veta det dilemmat när man vaknar till på toastolen och båda benen har somnat. Det tog mig säkert tio minuter bara det att få bort myrorna i benen. Men då hade jag också suttit där i över en timma!!!

Någon dag kommer det väl sluta med att jag trillar av toa- eller kontorstolen... eller kör ner i diket.

Ja ja... nu längtar jag till måndag eftermiddag då jag ska slänga mig i sängen efter denna jobb-helgen och crasha hard som man säger.

14. Inte riktigt som det var tänkt

Jag vet att det inte har varit precis varje dag som jag har publicerat något, men jag är bara mänsklig... ibland hittar jag verkligen inte tiden.... eller inspirationen.
Men det har blivit liiite mer liv i luckan i alla fall.
Här blir det mest att jag skriver om det är ett ämne eller en specifik sak jag vill ta upp eller berätta om. Är det en bild eler ett filmklipp jag har, så hamnar det oftast på Instagram. Är det något snabbt eller liknande så tar jag det på Twitter, men oavsett så hamnar allt på Faceook.

Nu stundar en jobbhelg med delade turer.... får se hur det kommer att gå.

12. The start of something new

Då så var första egna jobbdagen avklarad. Lite tufft att börja med en lång kväll med larmtelefonen, men det gick det med.
Det visar väl sig i morgon om det blivit fel någonstans... men då jobbar jag inte hehe Gött att hämta sig lite efter första dagen.

8. Körövning

Nu pratar jag om kör som i sånggrupp och inte något man gör med ett fordon, för övningskörning är jag färdig med ;)

Två gånger i veckan åker jag till två olika körer som jag är med i. Hade jag haft tiden och orken så hade jag gärna ägnat fler dagar än vad jag redan gör åt det, så härligt är det med körsång.
Åh, den känslan i kroppen när alla är samspelta och det klingar så fint med stämmor, det finns nästan inget bättre i världen!

6. Fantisera att det står en innehållsrik, kort och intresseväckande rubrik här

Jaa, nu sitter jag här med två apelsiner framför mig. På ett konstigt sätt så tror jag att c-vitaminer är det bästa emot förkylningar, så varje gång jag får ont i halsen och blir snorig så köper vi apelsiner i mängder.
Och jag tycker alltid att det är lika stort risktagande vid varje inköp. För JAG kan i alla fall inte se på utsidan av apelsinerna om de faller mig i smaken.

Det är inte som med äpple... de vill jag ha rödgula - Royal Gala tror jag de heter. Eller som med päron... de ska vara rätt hårda och glansigt gröna.

Nää, apelsinerna kan vara stora, små, orangea, gula, fina och fula... de smakar alltid olika ändå! Och är det kärnor i.... FY! Då kastar jag de hellre än att sitta och peta och kladda!

Sen är jag väldigt OCD när det kommer till skalandet. Jag kan säkert sitta en timma och skala en apelsin. Jaa, EN TIMMA! Det vita ska ju också bort (-.-')


Nu var det inte alls meningen att det här inlägget skulle handla om apelsiner och hur jag förhåller mig till dem, men det blev så ändå. Och bra var nog det, för annars hade jag bara suttit här och klagat över hur snoret rinner och hur ont det börjar göra varje gång jag hostar.
Då är det väl ändå trevligare att läsa om apelsiner?
 

3. Funderingar i natten

Det sägs att det bara är diamant som kan skära i diamant.... då klurar jag på hur man kunde skära den första diamanten....
 
 

1. En gång för längesen

För två år sedan för att vara exakt, så skulle jag försöka mig på något som kallades för #Blogg100
Det går ut på att man ska skriva ett blogginlägg eller publicera något i sociala medier (twitter, instagram m.fl) 100 dagar i rad.

Jag minns att jag inte lyckades så bra förra gången jag försökte mig på det.... och känner jag mig rätt så fallerar väl detta också efter ett tag.

Men men... jag förlorar inget på att försöka, så here we go!

 

Älskade vän

Det finns en sång som får mig att tänka på dig. Jag sjöng den till ett projekt med XOV. Det är absolut inte det bästa jag gjort, men den är till dig, och jag tror faktiskt inte det gör så mycket att den inte är perfekt.

Jag glömmer aldrig den där dagen för nu 13 år sedan. Det började som en helt vanlig dag. Skoldagen hade precis slutat, min kompis frågade om jag skulle ta sällskap med dem ner till station. Men jag sa nej, för mitt tåg skulle dröja länge, så jag skulle sitta vid datorn i stället i skolan.

Knappt hade jag satt mig ner innan det plingade till i min Nokia. SMS - okännt nummmer - öppna.

"Hon dog i morse"

Världen runtomkring mig försvann. Där fanns bara jag och de där orden. För kvar fanns inte hon, hon var död. Cancern hade slutligen sugit den sista musten ur hon som jag kallade för min bästa vän.

Aldrig mer skulle jag få se henne, höra hennes röst eller prata med henne. Inte öga mot öga i alla fall. Känslan av äcklig insikt gjorde allt ändå så ofattbart.

Så många gånger undrar jag var vi skulle vara i våra liv om aldrig cancern hade hänt dig. Hade vi fortfarande ens varit vänner? Umgåtts?
I år skulle du fyllt 30, skulle vi haft en hejdundrandes fest? Eller bara en mysig hemmakväll med god mat och en bra film?

Fan asså! 13 jävla år! Du är så saknad, älskade vän!

Min coola farmor

Jag insåg precis att det har gått 7 år sedan min kära farmor lämnade oss kvar här på jorden. Och 7 år är så jäkla lång tid! Ändå så saknar jag henne fortfarande lika mycket..... så att jag gråter.
Mina fina snälla underbara farmor. Det var hon som lärde mig att spela kort. Och vi spelade även mycket fia och uno.
Det bjöds alltid på saft och gofika som farmor bakat.

Det luktade speciellt hos farmor. Jag antar att alla har sina speciella dofter hemma. De dofter jag kan förknippa farmor med är nybakat, söndagsstek och palmolives duschcreme.

Hon fick stå ut med mig och min kusins hyss, men vi var ändå alltid lika välkomna. Och hon åkte alltid med mig till min kusins stora hus på landet om sommrarna. Det var det bästa jag visste!

Jag hade som rutin när jag var liten att jag alltid skulle sova över hos farmor från lördag till söndag. Det var lika kul varje gång att förvandla hennes bäddsoffa till säng, men lakan som luktade nytvättat men ändå instängt.
Men en gång avbröt jag faktiskt övernattningen, då jag råkade skära mig på en slags fällkniv. Jag har fortfarande ett stort vitt streck på mitt vänstra pekfinger som vittnar om den händelsen.

Farmor led av KOL, därför ville hon sällan följa med på tillställningar så som skolavslutningar. Hon tyckte det var pinsamt om hon skulle få en hostattack. Stackars farmor med alla mediciner som hon tog morgon och kväll. Jag minns hur jag såg henne ta sina inhalatorer och hur jag själv omedvetet andades in i takt med henne.
Men hon var duktig, min farmor. Trots sjukdom så följde hon med oss till Portugal. Den varma luften gjorde henne så gott och hon kunde gå i uppförsbacke utan att bli andfådd.

Trots att älskade farmor redan hade sin plåga så fick hon även äcklig cancer! Det var också den som tvingade henne ifrån oss.
Du är saknad farmor, nu och för alltid!


RSS 2.0