Inget är så skönt som att känna sommarbrisen leka med håret på mina ben

Många har nog sett bilden och läst historian bakom den. Ett kinesiskt företag har nu lanserat ett par håriga tights. Varför? Jo, för att män ska få avsmak och inte stirra på kvinnornas ben!

Det är bara så mycket fel i hela den idén!

Hår är något som finns naturligt på våra kroppar. Hade det inte funnits där så hade vi nog fryst ihjäl förr eller senare. Hur sexistiskt är det inte att be kvinnor köpa ett slags par byxor för att få män att bli äcklade och låta kvinnorna vara ifred??? (Och vem är så dum och köper dem när håret finns helt gratis på benen?)

Hur många gånger ska det behöva sägas? Man ska kunna gå naken bland allmänheten utan att någon ska bli antastad!

Och vem bestämmer att håriga ben är äckligt och osexigt? Hur bra självförtroende tror ni att någon får som kanske inte kan bli av med håret på sina ben? Nä, då är man äcklig och oattraktiv!

Många sjukdomar, däribland PCO(S) gör att kroppsbehåringen ökar (just på ben, haka, mage bl.a.). Ja, men va bra! Då sitter vi säkert i båten, inga killar (eller tjejer) vill ha oss pga att vi har håriga ben, så vi kommer aldrig bli våldtagna eller sexuellt kränkta. Vad skönt, nu sparade vi de pengarna!

Nä, fy f*n! En sak säger jag bara... Här behövs inga tights minsann!

Popcorn och chips

Oj! Hej! Ja, jag lever faktiskt... det är väl mer än vad man kan säga om den här bloggen. Det är ju i alla fall inte så att jag kan sätta "bloggare" som yrke direkt.
Men men, nog om det...

För att återgå till rubriken - popcorn och chips. Jaa, vad är det egentligen? Onyttiga snacks som en matmissbrukande överätare som jag inte får äta varje dag. Eller får och får. Vem hindrar mig? Jag själv!
 
(Det är ju så att jag sedan en tid tillbaka påbörjade KBT (äntligen) och då satte upp som mål att köra med bara "lördagsgodis")

Genom min psykoterapeut blev jag slussad till ett nytt projekt som skapas av en arbetsterapeut och en undersköterska. De kallar oss för "Levnadsvanor-gruppen". Det är typ lite som Livsstilskursen instensivt på ca 10 veckor. Vi snackar "bra levnadsvanor", hälsosam mat och motion.
Det är mycket snack om 1177 och Livsmedelsverket, då de måste lära ut enligt deras restriktioner. Tallriksmodeller, fullkorn och nyckelhålsmärkt (bla bla bla)...

Majs är en grönsak.... potatis är en rotfrukt.... grönsaker och rotfrukter är bra! Det ska man äta mycket av!!!
Olja är bättre än margarin. Det är "bra fett". Speciellt vegetabiliska (raps)! Använd olja!!!
Majs + olja + värme = POPCORN!
Potatis + olja + värme = CHIPS!

Jag kan bli riktigt provocerad av det där. Mitt begär gör så att min hjärna försöker komma på sätt att "lura" mig själv. "Popcorn kan väl inte vara så farligt någon gång. Det är ju bara sprängd majs, och majs är ju en grönsak."

Ingen som inte lider av ett missbruk kan förstå hur svårt det är att motstå när sin egna hjärna skriker efter något den vill ha.
Det finns många som inte tycker att sockerberoende finns. Man kan inte vara matmissbrukare. osv osv. Ignorans är det största problemet! Då finns inte den rätta hjälpen. Varför tror ni det tog så lång tid innan JAG fick hjälp?

Att lida av ett matmissbruk är något utav det svåraste som finns. Ditt sug triggas konstant! Dag ut och dag in. "Knarkare och alkoholister har det heller inte lätt" säger ni då. Absolut inte! Jag påstår inte att de ska nedvärderas, MEN! Du kan sätta en alkoholist eller knarkare bakom lås och bom där det varken finns piller, pulver eller dricka. MEN! Mat måste du ha! Flera gånger varje dygn.
Varje gång dina käkar börjar mala faller du tillbaka. Då börjar kampen återigen.
"Håll emot! Ta det lugnt! Du är mätt nu! Det räcker!"
 
 
Galen chipsälskare

Dag 10 - Ett minne från en resa

Det får bli från vår senaste resa - Zakynthos. Bjudna på bröllop blev vi och bokade därför en resa dit när vi fixat med ledigt på Juggis jobb.
Länge gick jag och oroade mig för flygresan, grät lite då och då, men nervsammansbrottet kom några dagar innan. Då ville jag bara skita i allt, och jag stortjöt. Men efter det var jag sval, konstigt nog. Jag förvånade mig själv. Och tänka sig så gick resan otroligt bra! Jag grät bara lite grand.

Ja, ja, det var inte min flygrädsla jag skulle prata om, utom om minnet. Själva bröllopet såklart. Så otroligt vackert arrangerat. Juggis syssling gifte sig med sin Bella på en strand. Havet brusade, solen gassade och ögonen var tårfyllda. Och vilken fest sen! Festligt dukat bord en bit upp på en kulle med utsikt över den långa stranden, havet och solnedgången. Massor av god grekisk mat och bra musik. Dans i fullmånens sken som avslutades med fyrverkerier.
Vilken toppendag!






Dag 9 - Mitt senaste inköp

Öhm.... glasögon och kläder i Ullared tror jag

Jag prövade för första gången att handla hos Glasögonfabriken där. Jag fick syntest och nya brillor för under 500-lappen. Kändes gott i mitt småländska hjärta.

Sen var jag tvungen att skaffa nya leggings och t-shirt, så en runda på GeKås tog vi oss. Det var inte lätt kan jag säga, men det visade ju sig att de hade besöksrekord just den dagen. Typiskt när vi var där. Det var både en och två gånger som vi kände för att bara ställa vagnen och fly haha.
Till råge på allt så fanns det inga leggings i min storlek, heller inga bra t-shirtar. På herravdelningen hittade jag pikétröjor som passade. Aldrig haft det förr, så det var väl ok antar jag. Men hade helst haft vanliga t-shirt.
Ja ja, vi får åka tillbaka dit i höst när folkmassan sinat.

Dag 8 - Mitt mellannamn och vad jag tycker om det

Jag har två stycken - Kerstin och Irene
 
Kerstin heter jag efter min farmor och Irene efter min mormor.
 
Jag tycker att de namnen låter gamla och skämdes alltid när jag skulle säga dem till någon när jag var liten. Men nu gör det ingenting.
 
Farmor
 
Mormor

Dag 7 - Dagens favoritlåt

Jag kan absolut inte bestämma mig för bara en. Det finns så otroligt många låtar som får mig att bara sluta med vad jag gör, och sen sjunga för livet i stället.
Några exempel:
Bara ett lite axplock av vad jag hade. Finns som sagt massor av låtar som jag tycker om.

Dag 6 - Ett favoritrecept

Det här är inte ett exakt recept med mätningar och sådant, för jag gör det alltid lite på en höft. Det är en pastasås som mina föräldrar lärt mig. Jag brukade alltid önska denna rätten när jag fyllde år sista tiden jag bodde hemma.

Vad som ALLTID ska finnas med:

Broccoli
Ädelost
Kassler
Creme fraiche

Sen kan det variera lite vad jag tar med. Någon slags lök är gott, t.ex purjolök. Men jag brukar göra den rätt plain.

Som jag gör den:

Sätt igång att koka broccolin (färsk är godast). Jag gillar mina med lite tuggmotstånd, så jag brukar lägga dem i grytan från början, låta vattnet koka upp, och då stänger jag av plattan, men låter kastrullen stå kvar en stund.
Strimla kassler, fräs det en stund i gryta (tillsammans med lök om jag tar med det). Häll i creme fraiche och smula ner osten. Tillsätt broccolin när den är färdig.
Det här är inget som behöver stå och koka eller så, men osten ska ju ha smält i alla fall. Blir det för tunt (tillsätt lite redning), blir det för tjockt (spä ut med lite grädde).
Serveras till pasta. Mina föräldrar gjorde alltid med bandspaghetti, men jag gillar med vanlig spaghetti.

Dag 5 - Hit vill jag åka innan jag dör

Många platser på denna jorden. Men det finns ett speciellt ställe som jag bara måste besöka en gång minst. Jag har sagt att mitt liv annars kommer ha varit i onödan om jag aldrig får besöka denna plats.

The Wizarding World of Harry Potter i Orlando, Florida. En nöjespark uppbyggd efter platser från Harry Potters värld, bl.a. Hogwarts, Hogsmead och Diagongalley. Karuseller där man åker drakar och på kvastar, massor av merchandise att kunna handla.
Jag gråter vid tanken på att jag kanske en gång skulle kliva innanför portarna där, så mycket betyder det för mig.



Dag 4 - Detta är jag beroende av

Det vet redan ni som är mina trogna läsare - sådant som går att äta haha. Allra helst choklad i alla dess former.
 
 

Dag 3 - Favorit outfit

Är jag bara hemma och vi är själva så vill jag gärna ha mysbyxor och t-shirt. Men är vi i sällskap med andra brukar jag ha svarta leggings med en tunika av något slag.

Dag 2 - Två saker jag längtar efter

Oj va svårt! Det finns ju massor jag längtar efter. Nu får jag tänka efter riktigt ordentligt. Hmm....

  1. Först och främst skulle jag nog ändå påstå att jag längtar efter ett fast jobb som jag riktigt trivs med. Mitt drömjobb just för tillfället är något inom laboratorie. Men med ett jobb kommer även en stadigare inkomst och mycket därtill.

  2. Sen längtar jag efter ett hus. Den där lilla täppan ute på landsbygden där inget annat än naturens ljud stör lugnet. Gärna en liten sjö så jag kan ro ut en stilla morgon och fika i soluppgången. En liten ladugård med kanske några lättskötta djur.

Dag 1 - Tre saker som finns i mitt rum

Ja, jag har ju inget eget rum i vår lägenhet.... fast jag kanske borde det, eftersom Juggis har ett haha. Men men, jag tar väl sovrummet då.
 
  1. Sängen - En gammal sketen 140-säng som är köpt på blocket för många år sedan. Det var inför min flytt till lägenheten innan nuvarande, eftersom jag behövde en större då jag hade träffat Juggis och vi inte kunde dela en 80-säng när han stannade över haha.
    Denna sängen som vi har nu har vi pratat om att byta ut rätt länge - den knakar och gnisslar och bräderna är lagade flera gånger - och jag tror faktiskt att vi ska beställa en ny i morgon. Vi får se hur det går.

  2. Radion - En liten fyrkantig, blåaktig retroradio som jag tror att jag köpt på ÖoB för längesen. Jag gillar inte när det är helt tyst (inte för att det är det när Juggis snarkar haha) för då susar det i huvudet. Därför har jag alltid lite musik på om nätterna. Dessutom tycker jag det är trevligt att vakna och lyssna till Mix Megapol's Äntligen Morgon

  3. Något utav djuren - Ja, jag tror banne mig att det minnst alltid är någon av de fyra där uppe och sover. Lily är ju alltid i sängen när vi sover, men katterna springer upp och ner på dagarna med.
 

Lite livstecken från mig

Ja, ett tag sedan nu, så jag kommer knappt ihåg vad jag skrev sist (fick tjuvtjika). En sak jag kan säga i alla fall är att katten kom tillbaka. Helt av sig själv dök han fram här emellan husen. Men vi var lite oroliga att vi inte skulle få se han igen.

Nu har vi bott här i nästan exakt 3 månader och jag trivs jättebra här. Och sommarjobbet är i full gång också, så då kommer det rulla in lite cash de närmaste månaderna i alla fall.

Lite andra nyheter då... hmm... jag har köpt en moped.. eller två faktiskt, då jag fick den andra på köpet. Jag älskar min lilla Bonnie! Gul och grön är den. Blev kär så fort jag såg den på Blocket haha.

Okej, jag såg en liten utmaning, sådan där "skriv-om-en-speciell-sak-varje-dag-lista" på Malins blogg, och tänkte därför pröva på den.
Såhär ser den ut:

Dag 1 - Tre saker som finns i mitt rum

Dag 2 - Två saker jag längtar efter

Dag 3 - Favorit outfit

Dag 4 - Detta är jag beroende av

Dag 5 - Hit vill jag åka innan jag dör

Dag 6 - Ett favoritrecept

Dag 7 - Dagens favoritlåt

Dag 8 - Mitt mellannamn och vad jag tycker om det

Dag 9 - Mitt senaste inköp

Dag 10 - Ett minne från en resa

Börjar väl redan idag tänker jag.


Skriket från insidan

Jag körde ner händerna djupt i jackfickorna och stampade med fötterna i marken för att få upp blodcirkulationen och därav värmen i kroppen. Det var ju såklart dumt av mig att vara i god tid en så pass kall morgon som denna, men samtidigt ville jag inte komma försent eller med andan i halsen till min första dag på det nya jobbet. Ett snabbt ögonkast på mobilens display - fem minuter till, sen skulle en blivande arbetskamrat möta mig här utanför brukarens hem.
"Personlig assistent, kan de va nåt?" hade min väninna skeptiskt frågat mig när jag berättade om min nya anställning.
"Ja vet inte" svarade jag, och det var sanningen.
Jag hade aldrig satt min fot inom vårdyrket, men ett jobb och pengar behövde jag ju och just det här arbetet krävde ingen tidigare utbildning eller erfarenhet. Dock så hade kvinnan som intervjuat mig gillat att jag hade praktiserat på ett äldreboende för några år sedan.
"Då gillar du att jobba med människor!" hade hon entusiastiskt sagt.
Jag hade aldrig förstått om det var ett påstående eller en fråga, så jag log endast som svar. Sanningen var väl som så att jag inte alls hade tyckt det varit så roligt där. En del gamlingar var bara arga, skrek och till och med slogs. Andra låg bara tysta i sina sängar och stirrade tomt ut i intet. Att byta blöja och torka avföring var heller ingen höjdare.
Men det var längesen, försökte jag intala mig själv. Jag har "vuxit upp" nu, och dessutom hade jag hört att det inte alls var likadant som assistent. Då var man mer som en kompis, fast man kanske hjälpte till med lite extra saker. Fast nu visste jag inte alls vilka saker som brukaren behövde hjälp med. Det hade inte varit särskilt mycket information om jobbet som skulle utföras, utan jag hade mer bara fått en tid och plats att infinna mig för introduktion. Och det var idag, här och nu..... och min framtida arbetskamrat var fem minuter försenad redan. Kylan trängde sig ännu mer in i min kropp.

"Åh, hej! Det är du som måste vara Ahmina. Hej, hej! Beatrice heter jag. Vi kommer jobba ihop ibland hos Carl-Eric, men idag ska jag visa dig hur det kan gå till. Du får hjälpa mig. Välkommen!"
En rätt så rultig kvinna hade klivit ur en silverfärgad volvo nästan tio minuter efter utsatt tid och kom nu glatt stressad emot mig. Hon hann knappt ta mig i hand innan hon vände sig mot dörren, satte nycklarna i låset och vred om.
"God morgon, Carl-Eric!" gastade hon innan vi ens hade klivit innanför och stängt bakom oss.
"Ursäkta Beatrice, men vad menar du med att jag ska hjälpa dig? Ska du inte bara visa och berätta för mig hur arbetet här går till?" viskade jag.
"Nej, vi är alltid två i vanliga fall på morgonen och kvällen här, för Carl-Eric är alldeles för tung för att ta själv."
"Men jag har aldrig varit här. Jag vet inte ens vad för sjukdom Carl-Eric lider av."
"Det ordnar sig, vi hjälps åt!" fick jag som svar innan hon snabbt vände mig ryggen och gick in i ett rum.
Snabbt följde jag efter och förstod att vi hade kommit in i brukarens sovrum. Det var mörkt där inne och luktade svagt av urin, men plötsligt bländades jag så starkt att jag fick blunda. Beatrice hade hastigt dragit upp persiennerna så att morgonsolen sken rakt in.
"Se Carl-Eric vilket fint väder det är idag" hojtade hon.
"Hör han dåligt?" frågade jag försiktigt.
Beatrice såg för en kort sekund oförstående ut och svarade sedan "nää, det tror jag inte." Hon gick fram till sängen och drog täcket av mannen.
"Nu ska vi tvätta av dig lite, Carl-Eric. Jag tror nog du behöver byta blöja med, känner jag på lukten."
Om han nu inte hade nedsatt hörsel, så kunde jag inte förstå varför hon skulle höja rösten hela tiden när hon pratade med honom. Någon anledning fanns det antagligen, tänkte jag och följde efter Beatrice ut i ett badrum.
"Kan du berätta lite om honom?" bad jag medan vi plockade ihop skålar med varmvatten, handdukar, handskar och förkläden.
"Ja, just det!" suckade Beatrice precis som att hon hade glömt att jag aldrig varit här.
Vi gick tillbaka till sovrummet där Carl-Eric låg i exakt samma ställning, bara iförd blöja. Beatrice började tvätta av hans överkropp med tvättservetter som hon hade doppat i sin skål. Jag gjorde likadant som henne.
"Ja, Carl-Eric här har vi tagit hand om i några år. Han fick en kraftig stroke i sena 50-årsåldern vilket resulterade i förlamning. Han kan inte prata heller sen dess. Ja, så han behöver hjälp med allting, vår lille Calle!"
Den sista meningen hade Beatrice glatt höjt rösten igen och avslutat med att klappa Carl-Eric på kinden.

Vi hjälptes åt att vända på den lealösa kroppen när det var dags för blöjbytet. Därefter skulle kläderna krängas på och jag blev förvånad av hur svårt det egentligen är, när inte den som blir påklädd kan hjälpa till och spjärna emot. Med en lyft i taket kunde vi flytta Carl-Eric från sängen till en rulltol, och det var först då som det slog mig att jag inte ens hade presenterat mig. Beatrice hade distraherat mig och bara kört på. Jag gick fram till mannen som satt lite lutad åt vänster, och böjde mig ner så jag kunde fånga hans dimmiga blick. Min högra hand grep om Carl-Erics som var lika lealös liksom resten av hans kropp.
"Hej, jag heter Ahmina! Jag ska börja jobba här hos dig. Trevligt att träffas!" hojtade jag.
Han blick förblev dimmig och stirrandes på en punkt över min vänstra axel.
"Frukost!" utbrast Beatrice så högt och plötsligt att jag hoppade till, men det märkte hon inte, för hon var redan ute ur rummet.
Jag körde Carl-Eric i rulstolen och följde ljudet av grytslammer för att hitta ut till köket.

"Såja Calle, nu får du äte lite frukost" gastade Beatrice samtidigt som hon försökte lirka in en sked med havregrynsgröt i hans mun.
Det mesta rann utanför, ner längs mungiporna och hakan för att sedan droppa ner på ett blommigt förkläde som redan hade ett tiotal fläckar från tidigare morgnar.
"Är du inte hungrig? Drick lite saft i stället då."
Samma sak med saften. Sådär höll det på i cirka en halvtimma tills Beatrice ljudligt suckade och sköt undan tallriken.
"Nu ska vi inte bråka mer med dig Calle. Du får sätta dig och titta på TV en stund."
Jag diskade upp vad som fanns under tiden som Carl-Eric kördes in i vardagsrummet. Beatrice lämnade honom där med så hög volym att det hördes tydligt ut till köket.
"Sådär, nu kan vi äntligen fika" pustade hon ut och satte igång kaffebryggaren.
"Vad händer resten av dagen då?" frågade jag nyfiket.
Nu kändes det äntligen som att jag skulle kunna få bra information om jobbet. Jag hade inte viljat fråga inför honom nämligen.
"Nä, nu fikar vi lite, sen kanske vi plockar i ordning lite här och där. Fixar någon lunch, sätter oss på altanen och sen är det ju nästan kväll."
Ett stort kakfat placerades på bordet och kaffe hälldes i muggar.
"Jaha?" andades jag lite frågande.
Men Beatrice svarade inte. Hon bara log matt, lutade sig tillbaka i stolen och tog en klunk kaffe.
"Jag hoppas du ska trivas!"



Jag vaknade av ett plötsligt ljud och spärrade upp ögonen. Det var Beatrices rop som hade väckt mig så hastigt. "Om hon för en gång skull hade kunnat knacka lite åtminstone först, så jag fick vakna till lite innan hon stormade in, hade inte varit fel."
"Åh, va det värker i hela kroppen. Jag har legat still för länge! Nattpersonalen borde komma hit mer än två gånger om natten för att vända mig. Och för fler blöjbyten känner jag dessutom, usch." Jag suckade tungt.
"Herregud, jag är blind!!!" Frenetiskt blinkade jag mot det starka ljuset tills ögonen vande sig. "Och vad skriker du för? Jag ligger ju precis här. Och vad spelar det för roll om det är fint väder? Jag får ingen glädje av det ändå. Sitta en stund på altanen, vad ger det mig för livskvalitet? Aah, kallt!!!" Jag ville rulla ihop mig till en liten boll när täcket försvann, men ingenting fungerade som det skulle. Jag skrek till mina muskler att röra sig, men de vägrade så där låg jag blottad och iskall.
"Men vad fan, går ni nu? Hallå!!! Varför drog du av mig täcket om du inte var redo för att börja tvätta? Kom tillbaka!!! Jag fryser ihjäl!!!" Det kändes i alla fall som det under de minutrarna som gick. Till slut kom de tillbaka och det var först då som jag lade märke till att den andra tjejen aldrig hade varit här förut. Det märktes att hon inte hade någon vidare erfarenhet av vårdyrket, genom sitt tafatta försök till att tvätta mig. Vattnet var knappt ljummet, och hon bara blaskade runt lite här och där.
"Äntligen ska jag bli av med den där äckliga blöjan.... AAJ!!! Du behöver inte trycka så hårt i ryggen. Jag har redan ont som det är! Men det var faktiskt skönt att få ligga några sekunder på sidan. Äntligen ska jag få kläder på mig så jag slipper frysa mer! Och komma upp och sitta lite. Det behöver min stackars rygg. Aj, aj, aj!!! Selen klämmer huden på innanlåret. Jävlar va ont det gör!!! Kom igen, skynda nu!!! Bara några sekunder till, sen är jag nere!!!."
Jag andades ut när selen lossades från låret. Det skulle säkert bli ett fint blåmärke där nu under dagen. "Men fan, nu har de satt mig snett igen. Åh, nu kommer min vänstra skinka somna på en gång. Skit!!! Jaha? Hej hej, trevligt att träffas ja, men det hade varit trevligare om du kunde rätta till mig så jag slipper hänga såhär! Inte det? Nä, ok ut i köket bara!!! Åh, jävla havregrynsgröt. Jag HATAR havregrynsgröt!!! Varför kan jag aldrig få något annat?"
Jag äter motvilligt lite grand men det både känns och smakar som klister så när jag sväljer vill det komma upp lika fort. "Jag vill inte ha mera, det är för äckligt. Jag klarar det inte!!! Usch, kallar du det där saft?!? Svagdricka skulle jag mer säga. Nej, nej inte mera gröt!!! Sluta nu!!! Jag är hellre hungrig!!! TV? Nej tack! Kan vi inte ta en promend för en gång skull. Du sa ju själv att vädret var så fint. Snälla!!! Fan, varför sätter du på så hög volym?!? Jag är inte döv, men blir väl det snart så som du skriker. Nej, snälla lämna mig inte vid TV'n!!! Inte idag igen!!! Hallå!?!"
Jag skriker och skriker, men aldrig lämnar ett ljud mina läppar. Av ren utmattning somnar jag med en stickande doft i näsan. Det är lukten av gott, nybryggt kaffe som smygit sig från köket.

Utmaningen nerlagd

Det var kanske dumt av mig att anta en utmaning som hade att göra med att jag skulle skriva ett inlägg om dagen just när vi skulle flytta. För flytten skulle innebära att jag inte hade internet under ett par dagar. Inte ens på mobilen.
Hade jag haft lite framförhållning så hade jag kunnat ordna till några förskrivna inlägg som skulle publiceras automatiskt, men det blev inte av.
Och eftersom det nu gick så pass många dagar så bestämde jag mig för att sluta med #Blogg100. Åtminstone för den här gången. Det blir säkert av nästa år igen, så då kan jag ge det ett försök.

Ja, så vi har i alla fall flyttat nu. Det är fortfarande låder här och där, men möblerna är i alla fall på plats. Det kan finnas någon bänk eller hylla som vi inte riktigt vet var den passar ännu, men det kommer så småningom.

Jag trivs här! Vårt lilla radhus. Vi bor på gaveln så vi har bara grannar på ett håll. Stor skillnad när det innan var på tre håll varav den ena gastade fula ord stup i kvarten och den andra hade väldigt energirika ungar som gillade att hoppa jämfota i golvet (vårt tak), haha.
Och så har vi vår lilla trädgård, med ett trädäck där solen lyser från lunch till solnedgång. Staketet ska sänkas några centimeter, sen så kan Lily springa fritt.

Det enda tråkiga är att en av katterna smet ut efter bara fem dagar, och har sedan inte kommit tillbaka. Vi har efterlyst honom på diverse grupper på Facebook, och han är öronmärkt, så någon gång kanske han dyker upp. Vi håller tummarna!


Jag vet inte om ni kommer ihåg att jag pratade om att skriva ett litet längre, annorlunda inlägg snart? I alla fall så kommer jag börja skriva på det nu idag, men det är inte säkert att jag blir färdig. För det kan hända att det blir ett väldigt långt inlägg, men jag tycker att alla borde läsa det. Det kan förhoppningsvis få en att tänka till lite.
Jag vill bara påpeka att det kommer vara fiktivt till 100 % och allt kommer baseras på mina funderingar och fantasier.....
Ja, det är vad ni får veta än så länge. Det där inlägget kommer bara dyka upp när ni minst anar det. Jag kommer inte påpeka att det är just det inlägget, men det kommer antagligen märkas att det är en liten "novel".

RSS 2.0