Reklamen

Förstår ni vad jag menar?




Tänker tillbaka

Torsdag idag... det innebär reklam i brevlådan.
Jag kom i julstämning av ÖoB's reklam av allt krimskrams som de säljer.
Men i EKO-bladet ville jag bli barn på nytt. Bygga med LEGO, bilbana, dockor, Barbie och leka affär. Det fanns jättemycket häftiga spionprylar.

Något som störde mig, och säkert många andra är hur reklamen läggs ut.
Först kommer "killgrejerna". Det är svart bakgrund och pojkar på bilderna. Förpackningarna är oftast blå eller svarta. Självklart sitter det en pojke i byggarkläder och kör en elektrisk lyftkran...
Sen kommer "flicksidorna" med rosa, rosa, ROSA! Sidorna i tidningrn bär färgen, förpackningarna likaså och även sakerna.

Jag vet att det är miljontals före mig som pratar om det här hela tiden. Men varför har vi inte kommit längre i vårt jämställda land med att sluta dela in leksaker i flick- och killkategorier?

Om min femårige son vill ta hand om en docka med rosa klänning - är han bög då?
Eller om min sjuåriga dotter vill klä sig som spindelmannen och kör bilbana - är hon lesbisk då?
Nej, givetvis inte, säger ni. De är ju bara barn.
Ja, de är bara barn, men det präntas in i huvudet på de son liven redan då vad som ingår i normen "killigt" och "tjejigt".
Lägg på tio år på de här barnen. Pojken är 15... efter att han lekte med dockor när han var liten gillar han mode och att klä sig i sina eget designade kläder. Han gillar sitt utseende och använder fondation för att se lite brunare ut och lite maskara för att framhäva sina vackra ögon. Vad tror ni han blir kallad i skolan?
Flickan är 17 år... efter sin barndom fylld av avtionhjältar och bilar älskar hon allt som har med action att göra. Hon tränar pistolskytte i klubb och vill bli polis. Hon går Fordonsprogrammet på gymnasiet och kan knappt vänta tills hon får körkort så hon kan skaffa sig en racerbil. Tror du att hon är lesbisk?

Och allt detta av lite reklam?!? Förlåt mig, hehe.

Ny novell färdig

Den andra omgången i novelltävlingen på Mugglis är avslutad och poäng har utdelats och bidrag publicerats. Därför tycker jag mig ha rätten att publicera mitt egna bidrag i min nya bok. Läs om du vill, men själv tycker jag den är dålig =(
 
Ja, alltså det är bilden som har länken till boken. *klick klick*

Lite öm

Efter gårdagsnattens axelhändelse så är överarmen lite öm idag. Jag tror dock inte att något är sönder. Sträckte säkert bara någon muskel när reflexen drog armen tillbaka.

Snart ska jag sova. ännu en dag med jobb väntar. Jag har kanske inte sagt det? Jag har fast tjänst nu :-)
Natta!

Äntligen en app!

Jaha så då kan jag nu blogga från en app i stället för att SMSa till ett nummer när jag vill använda mobilen. Smidigt!

Klockan är nu 5.51... jag har varit vaken sen halv fem... Hade sovit gott ända tills då. Men sen gick det inte mer. Att vakna med ångesten har aldrig hänt förr.
Redan när jag var i badrummet märkte jag att jag var konstig. Mina muskler var spända så jag började darra. Tänkte att jag kanske frös så jag tog på mig en filt.
Men redan innan jag ens hunnit somna om fick jag antagligen en apné, så då vågade jag inte somna för den skull.
Till råge på allt så lyckades jag dvala in med armbågen rakt upp i luften, den faller bakåt, jag vaknar till och reflexen är att dra tillbaka armen. Det knakar till som om en tjock gren knäcks. Axeln var alltså på väg ur led så därför blev jag orolig för att de skulle hända igen om jag somnade.

Ok det har gått en stund nu så jag kanske har lugnat ner mig. Måste försöka sova lite till i alla fall.

Panikångest?

Många vet vad det är för något så jag tänker inte förklara det. Vet du inte så kan du googla det.

Sen finns det ju dödsångest. Men vad lider jag av då? Eller har jag båda?

För enligt mig själv så tycker jag att dödsångest är att vara rädd för döden, och panikångest är när man är rädd att man dör. Rätta mig om jag har fel!?

Och jag har ju otrolig dödsångest. Det har jag säkert berättat om förut. Ibland kommer ju frågan - vad händer när vi dör? Och paniken och ångesten som kommer då är fruktansvärd. Jag blir gråtfärdig och illamående. Jag vill absolut inte dö! Någonsin!

Men sen har vi det här andra. Panikångesten, fast som egentligen inte är det. Eller? För jag får inga anfall så jag skriker i panik och åker till akuten för jag tror jag håller på att dör. Men helt plötsligt från ingenstans kan jag känna att något händer inuti mig. Det kan vara vad som helst - en hjärtklappning, plötslig smärta någonstans, yrselattack etc.
Jag håller mig mer sansad utåt sett, men inuti bränner paniken i ådrorna. Jag tror att mitt hjärta plötsligt stannat eller att jag fått en stroke. Lite i smyg (om det är andra i närheten) känner jag efter pulsen i halsen för att se så mitt hjärta inte stannat. Jag andas djupt för att se om det gör ont i bröstet och att jag kan syresätta mig. Jag kanske harklar mig eller hostar till för att höra så jag inte håller på att tappa medvetandet. Tror jag att det är stroke prövar jag mig själv utefter AKUT-testet (Ansikte, Kropp, Upprepa mening, Tid) - jag ler eller grimaserar för att se att ansiktet hänger med och kramar händerna för att se om känseln eller styrkan är sämre i någon av armarna.

Sen brukar det gå över rätt snabbt. När jag har fått gå igenom dessa moment och märkt att allt är som det ska så kan jag ta några djupa andetag och återgå till verkligheten.

"Sök hjälp för fan!" tänker ni nog nu, och det kan jag mycket väl förstå. Jag märker ju själv hur maniac det låter när jag skriver sådär. Men psyk här vet faktiskt om detta lilla problem jag har, för i samband med att jag ansökte om hjälp för ett annat problem för ett bra tag sedan så fick jag skriva en egen remiss varpå jag fyllde i att jag hade haft panikångest. Men det var aldrig något de nämde senare... eller verkade vilja utreda och lösa heller för den delen.

Aja, jag har faktiskt varit rätt skonad från det hela ändå. Det började smått och höll på ett tag då jag inte hade det så bra i livet - uselt förhållande, fruktansvärt jobb, dålig boendesituation - men när jag förändrade det dåliga så slutade "attackerna" komma.

Det konstiga är bara att nu har det kommit tillbaka. Och är lite värre än förra gången. Det kommer oftare, ibland flera gånger varje dag. Förut var det i stort sett bara när jag lagt mig. Jag vågade inte somna för jag trodde att jag inte skulle vakna.
Men nu kan det komma mitt på ljusa dagen från ingenstans. Och varför!? Jag mår ju bra nu! Sambo, bra boende och äntligen fast jobb med massor extrajobb.

Äntligen går det bra för mig, men då ska detta komma!?

RSS 2.0