6. Fantisera att det står en innehållsrik, kort och intresseväckande rubrik här

Jaa, nu sitter jag här med två apelsiner framför mig. På ett konstigt sätt så tror jag att c-vitaminer är det bästa emot förkylningar, så varje gång jag får ont i halsen och blir snorig så köper vi apelsiner i mängder.
Och jag tycker alltid att det är lika stort risktagande vid varje inköp. För JAG kan i alla fall inte se på utsidan av apelsinerna om de faller mig i smaken.

Det är inte som med äpple... de vill jag ha rödgula - Royal Gala tror jag de heter. Eller som med päron... de ska vara rätt hårda och glansigt gröna.

Nää, apelsinerna kan vara stora, små, orangea, gula, fina och fula... de smakar alltid olika ändå! Och är det kärnor i.... FY! Då kastar jag de hellre än att sitta och peta och kladda!

Sen är jag väldigt OCD när det kommer till skalandet. Jag kan säkert sitta en timma och skala en apelsin. Jaa, EN TIMMA! Det vita ska ju också bort (-.-')


Nu var det inte alls meningen att det här inlägget skulle handla om apelsiner och hur jag förhåller mig till dem, men det blev så ändå. Och bra var nog det, för annars hade jag bara suttit här och klagat över hur snoret rinner och hur ont det börjar göra varje gång jag hostar.
Då är det väl ändå trevligare att läsa om apelsiner?
 

Förvånad eller förargad

Just för att jag såg en diskussion på facebook som handlade om åkommor vid graviditet så slog mig en tanke.

Det togs bl.a. upp om graviditetsdiabetes, och jag blev lite nyfiken...... Jag vet att en som gjort en gastric bypass (GBP) och blev i stort sett frisk från sin "vanliga" diabetes.
Då tänkte jag lite bara att man kanske inte får grav.diabetes om man har gjort en GBP? Så jag använde mig av oraklet Google och kom in på 1177's sida om GBP.

Med hjälp av Ctrl + F så landade jag på mitten av sidan ungefär under en rubrik som löd "Vilka personer opereras inte?"
Under rubriken stod en liten stödtext: "Ibland kan bakomliggande sjukdomar eller medicinering innebära allvarliga risker eller kraftigt försämra resultatet av operationen."
Sen var det då uppunktat (säger man ens så???) vilka personer som inte ska operaras. Punkt fem fastnade jag vid och liksom bah: ÅH!!! *sur*.

"har obehandlad ätstörning"

Till hur många inom sjukvården har jag inte sökt hjälp för min ÄTSTÖRNING? Lika många gånger har jag fått motfrågan om jag vill göra en GBP!
1177 är ju för fan sjukvårdens (landstingens) egna informationssidor! Varför går de emot sina egna regler, när de nu vill skicka mig till operationsbordet, när jag hellre vill ha hjälp med min ätstörning?

Faan nu blev jag bara ännu förbannad på vården än vad jag redan är. Grrrrrrrr!

Länk till sidan om GBP
 

Ska jag skratta eller gråta?

Det är så himla komiskt. Idag är det en vecka kvar inför koloskopin, ja ni vet ju vad jag tycker om det hela.........
Nu har ju jag börjat på FaR vilket betyder att på onsdagarna plaskar jag i poolen tillsammans med en massa pensionärer, vilket är något av en höjdpunkt på veckorna. Därför vill jag helst inte missa det passet. Dels för att det är det roligaste, och dels för att jag behöver det. Ni ser... min tanke är god...

Ja, jag vill ju helt enkelt ändra min tid för koloskopin. Jag sa ÄNDRA inte avboka, ok?
Mmm, så jag gick in på minavårdkontakter.se. Men så fort jag klickar på "omboka tid" så får jag upp en text om tekniskt fel. Gaaah! Jag kommer inte undan verkar det som!

Men jag vill verkligen inte göra det på en onsdag.... Helst inte på en måndag eller fredag heller (mina träningsdagar), så jag ska sitta klistrad vid sidan hela dagen och försöka omboka tiden ändå.

Ja.... OMBOKA!
Fine!

Frustrerande om något!!!

Igår fick jag reda på att jag inte kommer få en endaste krona från a-kassan. Där har jag varit medlem sedan december 2012, men det var egentligen bara de fyra första månaderna som jag hade en fast anställning. Annars har det varit mitt timvik i hemtjänsten och på natten, samt sommarvikariat som jag hakat mig fram på. Jag har aldrig försökt få a-kassans hjälp, även om det har ekat tomt på mitt konto många gånger. "Det blir bättre" tänker jag alltid och orkar inte krångla.

Men sen i våras har det blivit mindre jobb. Dels startade jag mina distansstudier (som jag inte får en krona för heller), men det blev också mindre och mindre förfrågningar till mig.
Att jag dessutom inte blev tilldelad något sommarvikariat (för att kontoret slarvade bort min ansökningslapp) gjorde mig lite kallsvettig inför hösten. Sedan 2008 har jag haft sommarvikariat vilket har räddat mina höstrar (säger man så???) då jag kunnat leva på lite timvik och det som blivit över av sommarlönen.

Skatteåterbäringen har alltid hjälpt mig fram till hösten, men det var knapert redan på våren, så mycket gick åt till att betala skulder till Juggis (ja, även om han är min man så ska han inte behöva betala för MINA studielån eller MIN telefon t.ex), och sen försvann resten på Englands-resan.

Därför tänkte jag nu då efter sommaren försöka få lite hjälp från "myndigheterna". No no!

Okej, a-kassan sket sig. Jag var medveten om att den kunde göra det. Tycker bara att de kanske ska ändra namn på den. För arbetslösa får inte hjälp! Den borde heta något i stil med "du-som-har-jobbat-minst-halvtid-i-ett-halvår-under-ett-år-kan-få-pengar-ifrån-den-här-kassan"!

Jaja... jag tänkte ju att det finns ju så många projekt som jag hör att andra får vara med om genom arbetsförmedlingen... och så får de bidrag för det. Så jag mailade min handläggare och hörde mig för lite. Här är ett axplock från vår konversation:

JAG: "Hej!
Jag har en lite fråga angående ekonomiskt stöd.
Då jag tidigare idag fick besked från min a-kassa att jag inte kommer få någon ekonomisk hjälp ifrån dem undrar jag nu om det finns något annat som jag kan göra?"...
..."Finns det möjlighet för mig att få aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning?
Vänliga hälsningar, Josefine A"

AF: "Hej Josefine,
Vad tråkigt att du inte får någon ersättning från a-kassan. Tyvärr kan vi på Arbetsförmedlingen inte gå in med något ekonomiskt stöd."...
..."Hoppas det löser sig för dig på något sätt!
Med vänlig hälsning"

JAG: "Hej!
Vad med aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning då?"...
..."Hälsningar,
Josefine A"

AF: "Hej igen,
Aktivitetsstöd är något du får om du är inskriven i ett arbetsmarknadspolitiskt program, som till exempel Jobb- och utvecklingsgarantin, vilket man blir när ens a-kassedagar tagit slut, alternativt om du varit inskriven hos Arbetsförmedlingen utan a-kassa i 14 månader.
Utvecklingsersättning är en variant av aktivitetsstöd, det är pengar du kan få när du deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program (till exempel Jobbgarantin för ungdomar eller Jobb-och utvecklingsgarantin) och är 18–25 år."...
..."Med vänlig hälsning"

JAG: "Hej åter igen!"...
..."Vilket sjukt system det hela är då! En ond cirkel som aldrig tar slut….
Aktivitetsstöd kan jag bara få OM jag har slut på a-kassa-dagar (som jag inte ens får) eller om jag är inskriven i över ett år. Vem klarar sig utan pengar i över ett år?
Jaja…. jag får väl återkomma då…. om något år. Tack för hjälpen… eller något….
/Josefine A"

Catfight

Det är någon jäkla svart katt som kommit och muckat med mina idag. Två gånger... Och igår natt hörde jag några som bråkade, så det var säkert den också.
Jag försökte jaga bort den med vattensprut, men jäklar va kaxig den var. Ville inte lägga av.
Bara skit med katterna nu... Håller jag dem inne kommer de väl bli galna :(



Lite senare:
Nu kom Tyzon in efter fighten.... Och halsbandet är borta! Jag blir tokig! >.<
Vi får helt enkelt gå tillbaka till spot-on-medel för det kan inte tappas eller bråkas av av någon annan jävla katt.

Ja, jag är lite förbannad!

Fästingar

Det här börjar bli löjligt nu. Dag efter dag får vi plocka bort de äckliga krypen, både sittande och de som springer runt i pälsen.
Det irriterande är att det är bara på två av fyra som de kommer. De svåraste katterna att hantera dessutom. Måttligt trött på det här.

Så länge de hade de första bärnstenshalsbanden så var de i stort sett helt fria från äcklen, men nu när de har de nya halsbanden så hjälper de ingenting! Finns det någon som har erfarenhet av bärnstenshalsband och varför de då inte funkar heller???

Visst, jag vet att det finns massor med medel och mackapärer. Men allt är så DYRT! Bärnsten var ett bra och billigt alternativ (i alla fall när man gör dem själv).
Om inget förbättrar sig så får jag väl köpa Frontline till bara de två. Men det är så jävla svårt att aplicera... Som jag nämde tidigare så är det de svåraste katterna att hantera. De går inte att hålla stilla så pass länge att jag ska kunna aplicera Frontline bra.
 
Nä usch va trött jag är på de vidriga krypen! Utrota dem!!!

Somliga går med trasiga skor

Cornelis sjunger så vackert om att folk går med trasiga skor och han frågar gud varför det är så. Han behöver inte ta till de högre makternas vetskap. Han kan fråga mig!

Somliga som går med trasiga skor däribland jag gör det av den enkla anledningen att vi inte har råd att köpa nya. Varken skor, kläder, mat eller sånt nödvändigt.

Men alla får ju pengar på något sätt säger ni.

Ja, nu ska jag inte ljuga om att jag inte får pengar. För det får jag, men inte i överflöd om vi säger så. Jag kan inte direkt prioritera att köpa nya skor nu när mina foppatofflor har fått slitas ut under vintern/våren.
Det lilla jag får går direkt till räkningarna. Sen har jag en otroligt bra pojkvän som har stått för nästan all matkostnad den senaste tiden.

Men nu... det är extremt jobbigt. Jag tror inte det finns någon här som kan påstå att de inte tycker det är jobbigt att vara hungrig. Tänk dig då den känslan byggas upp inom dig under hela dagen. Men du vet att du måste dra ut på det in i det längsta. Till den tidpunkten då du nästan svimmar av näringsbrist. Då huvudet pulserar. Då du knappt kan se framför dig för att det enda du tänker på är mat.
Då kan du laga till dagens första mål... bestående av makaroner, och i bästa fall makrill i tomatsås. Sen får du vänta och vänta tills du genomgått hungern igen innan du kan äta igen. Och hela tiden frågar du dig om du kan äta den måltiden. Kommer det räcka tills slutet av veckan? För det är då du räddas av pojkvännens lön.... igen.

Man kan väl säga lite att jag har försatt mig i den här situationen själv, men omedvetet. Som de flesta vet så pluggar jag just nu. När jag sökte till kursen så fick jag sagt till mig att jag inte skulle kunna söka CSN-LÅN under hela studietiden, men det var inga problem för mig. Jag skulle ju få BIDRAGET.... trodde jag.
Det visade ju sig att det var en maxtid på det, vilket jag inte hade en aning om.

Det oturliga är också att jag tänkte ju att jag kommer kunna få in lite lön från hemtjänsten också. Men just nu... när jag har det som värst så har de INGET jobb att erbjuda! Jag har inte hört ifrån dem på två månader!

Ja, jag ville väl inte säga något med det här egentligen. Men jag kan ju ärligt säga att jag nästan blir stött när jag ser reklamer om att man ska skänka pengar till välgörenhet och liknande. De babblar på om att en femma räcker hit och dit. Men allvarligt! Varenda femma är guld värt för mig just nu! Men de flesta vet inte att det kan se ut såhär även i Sverige. För jag lovar er! Jag är absolut inte den enda som har det såhär, och det absolut de som har det värre. Även i vårt välfärdsland.

You give me fever

Jag trodde inte det skulle bli så allvarligt med den här förkylningen. Oftast blir jag sjuk pang bom med allt på en gång. Nu började det med bara lite snuvighet.
Men sen har det succesivt höjt sig, så nu sitter jag här med snuvig näsa, irriterad hals och feber som gör mig äckligt trött och tung i huvudet.
Ja ja, jag ska ta en tablett. Kanske blir alldeles lagom nu faktiskt, så kan jag ta och lägga mig i soffan och låta sömnigheten ta över framför någon film.

Sjuk

Usch! Nu har jag gått och blivit sjuk igen. Inget allvarligt dock, utan en vanlig förkylning. Tänkte att jag kanske lättare blir sjuk när det är pollen? Vet inte..
Snuvig är jag i alla fall och det är värst på natten för det leder till att jag inte kan sova ordentligt. Och jag får så ont i halsen av det för jag snarkar. Så bakre delen av gommen är helt öm.
Tur att det inte är skola då i alla fall så jag t.ex kan lägga mig om jag blir extremt trött. Men men. Det går väl förhoppningsvis över snart.

Fattig student

Så kom då beslutet idag som jag har väntat på i någon vecka. Innan jag ens öppnat brevet hann jag tänka fram och tillbaka många gånger. "Klart de är barmhärtiga och förstår att jag MÅSTE gå denna utbildning och samtidigt behöver bidrag." eller "Känslokalla människor som inte ser längre än näsan pekar."

Det blev tyvärr det sista alternativet! Inga pengar till mig inte. Och ingen förklaring.
Jag kände att jag behövde veta varför. Få höra dem säga vad i mitt lilla fina meddelande om att jag MÅSTE fullfölja utbildning för att NÅGONSIN kunna bli fast anställd inom vård-yrket. Jag ringer...
"Inte synnerliga skäl!"!?!?

Nehe så enkelt var det bara. Då kommer ju också frågan... Ska jag överklaga? Ska jag ens orka och sedan få ytterligare ett avslag? Är det ens någon idé? Jag har ju uppenbarligen inga synnerliga skäl.

Dessutom vill de att jag ska börja betala tillbaka på lånet i april. Hur sjutton ska jag kunna göra det när de ynka få kronorna jag får tag via timvikariat måste gå till hyra, el, telefon och mat hade de tänkt? Jag blir vidarekopplad...
"Ska du inte jobba också då?"
Eh... hur tusan ska jag veta det när jag bara har timvikariat och blir "inringd"? De turerna jag fått hittills har bara varit 3-4 timmar i stöten. Det ger inte precis mycket i slutet av månaden kan jag säga!
"Du får hem en blankett där du fyller i beräknad årsinkomst, så får vi se."
Återigen! Hur tusan ska jag veta min årsinkoms!? Varför i hela friden kan de inte bara frysa det så länge så hör jag av mig när jag fått ett jobb? Är de verkligen så giriga?
De vet ju att jag studerar fram till juni. Kunde de inte sträckt sig så långt som till juli i alla fall? Ja, jag ska väl vara glad att de väntade till april. Idioter!

Det roliga är ju att det är en trevlig cirkel som vanligt.
Jag får inga pengar - Jag måste sluta skolan (Nej det ska jag inte) - Då kan jag inte bli anställd på något yrke - Då kan jag aldrig få en inkomst och börja betala tillbaka lånet till dem.
De sätter sig själva i skiten. Återigen... IDIOTER!!!

Ok, jag är lite sur nu... Denna dagen skulle ju gå åt till att tvätta och göra läxor. Nu blir det i stället massa uppgifter som jag ska ta fram till en överklagan. Ska jag ens orka? Jag vet faktiskt inte...

Återigen

Nu sitter jag här igen... Vem fan var det som slog mig så hårt i ansiktet? Jo just det.... Mr. Depp Ression. Tjenare! >.<

Va fan är det för fel på mig? Eller är det andra det är fel på? Varför är jag så jävla sårbar? Varför tar jag åt mig allt helhjärtat när det kommer halvhjärtat från den andra. Jag målar vackra regnbågar med den svartvita färgen jag fick av den andra.

Och halsjäveln börjar göra ont igen. Eller fel av mig... Den gör ont hela tiden så jag märker inte av det längre, men jag märker ju skillnade nu när den ökar i styrka och det blir lite svårare att svälja.

Fuck this shit!

Nu får det vara nog!

Jag har grava sömnproblem. Eller egentligen är det inget fel på sömnen, det är det att jag måste springa på toa tusen gånger om natten så jag kommer aldrig ner i den där viktiga djupsömen.
Detta har gjort att jag på sista tiden är så trött att om jag sitter eller ligger ner somnar inom några minuter. Detta innebär alltså att jag också kan somna om jag sitter någonstan bland allmänheten.
Sista veckorna i skolan var en kamp varje minut för att hålla ögonen öppna.

Jag har alltid haft lätt att somna när jag åker något fordon så som bil, buss eller tåg. Men nu har det gått överstyr. Jag vaknar inte som jag har gjort förut så fort något sägs i högtalaren eller tåget bromsar in eller stannar.

När jag åkte hem från Stockholm i onsdags somnade jag och vaknade sedan upp. Tåget stod stilla på en station och jag visste inte vilken. Jag tittar ut och ser att det är Alvesta. Jag grabbar tag i alla mina saker och flyger ut varpå dörrarna stänger sig precis bakom mig.
På torsdagen ska jag åka upp till Skövde men stanna till i Skillingaryd för att träffa Tuula, men somnar och vaknar upp strax innan Taberg. Det är byte i Jönköping och på andra tåget somnar jag också och vaknar av att en i tågpersonalen väcker mig när vi är i Skövde. Jag kollar på klockan och ser att tåget stått där i nästan 10 minuter.
På väg hem idag... Första streckan är jobbig, men jag försöker mot alla medel att inte somna. Nickar väl till lite... Andra kämpar jag också med. Jag minns att tåget stannade i Skillingaryd, sen är det svart... tills jag slår upp ögonen. Det jag ser är träd, men vart? Tittar på klockan och den är nästan halv sju. Jag skulle varit framme i Värnamo kl sex. Nästa... Alvesta!............


Förut har jag sovit på tåg och buss för att jag tycker det är skönt att halvslumra sådär. Men nu kämpar jag för att hålla mig vaken, men när den där trötthete slår till går det knappast att stå emot. Ögonen faller ihop av sig själva, och jag skäms så.... Det är så fruktansvärt pinsamt!

Denna veckan som kommer tänker jag försöka få kontakt med vårdcentralen så de får kolla upp det där med kisseriet om nätterna. För blir det bättre, blir allt annat bättre.

Citat

Ja, jag vet att jag inte skriver så mycket nu. Men jag har ingen lust till något alls. Inget förefaller mig i smaken.

Jag satt ute på balkongen och läste några kapitel i min bok nyss och läste ett stycke som var som taget ur min vardag just nu. Så därför tänkte jag citera det så kanske Du förstår varför jag inte är så aktiv här som förrut.

"Till och med bland sina vänner kände hon ensam. Hon skulle känna sig ensam i ett rum med tusen personer." ... "Hon saknade att gå och lägga sig på kvällarna utan att tänka på något särskilt alls, hon saknade att kunna njuta av mat i stället för att det var något hon var tvungen att uthärda för att överleva, hon avskydde att få ont i magen varje gång hon tänkte på ****." ... "Hon avskydde att känna det som om hon inte hade någon anledning att vkna; hon avskydde att vakna. Hon avskydde att aldrig ha något spännande att se fram emot. Hon saknade känslan av att vara älskad, av att känna ***** ögon på sig när hon kom in i ett rum; hon saknade hans smekningar, hans kramar, hans goda råd, hans kärleksfulla ord."


Ja...

Frustration

Så långt uppehåll nu och det första jag gör är att klaga och spy galla. Trevligt återseende eller inte =b


Jag känner ingen sådan där äcklig oroskänsla i magen som jag gjorde förra gången. Men det är ju för att den gången visste jag inget alls. Denna gången VET jag att något är på tok, men inte vad. Det är det som gör mig så frustrerad. Jag hatar att inte veta vad som hänt!


För dig som inte vet vad det handlar om (typ alla just nu) så är det så att jag den senste månaden har träffat en kille. Mycket bra kille, som jag kände kunde vara den rätta. Inga tvivel på det... förutom den där förra gången, men det var snabbt överstökat =)

Nu är det så att från och med igår sen vi skiljdes på stationen så har vi inte pratat i telefon... vilket är väldigt ovanligt eftersom vi brukar spendera varje vaken och fri timma i telefon med varandra.
Jag har fått två SMS i vilka det har kort och konsist framförts att vi måste "snacka". Om vad vet jag inte! Och igår tyckte han antagligen det blev för sent att ringa efter många timmar som han i stället spenderat på "Heta linjen".


Idag har jag väntat hela dagen sen jag kom från skolan. Efter många timmar så bestämde jag mig för att ta en dusch... Tror du inte att det är just då som han ringer >.< Så det missade jag ju, och sen svarar han inte när jag ringer upp.
Irriterande om något!!!!!!!!!!


Så jag väntar och väntar... Och fortsätter att vänta...

Arg!

Jag bestämde mig efter mycket om och men för att cykla ner till affären. Men tji fick jag minsann. Alla som tror att cykeln fanns i cykelstället räcker upp handen.... någon?..... Nä! Precis!

Någon har tagit min cykel!!! >.<

Jaja, inget kunde jag göra åt det, så jag började traska i stället. Och möts halvvägs av två cyklande pojkar, varav den ena på en cykel med mitt märke, en korg, dålig luft i däcken, och absolut inte i hans storlek. HMMMMMM.......
Jag vände och gick åt det hållet de cyklade. Så klart kunde jag inte följa dem eftersom jag gick och de cyklade, men jag vet att de antagligen håller till på röda gården, så jag tänkte gå dit i natt och se om jag kan hitta min cykel.

Ja... jag är lite sur!

Dumma mig

Varför försätter jag mig i situationer som jag inte vill sitta i? Eller varför låter jag något fortsätta när jag egentligen inte vill?
Jag vet svaret! Jag vill alltid vara andra till lags och vill inte göra någon annan arg eller ledsen. I vissa situationer är det en väldigt bra egenskap, men ibland.... it sucks!

Sjuk igen

Det tog inte lång tid förrens jag vart sjuk igen!! =( Förra onsdagen började jag få ont i halsen. På torsdagen skulle jag åka iväg på en liten weekendresa. Men jag kom inte långt.......

När jag vaknade på torsdagen ville jag bara sjunka genom jordens yta. Jag ville sluta exictera. Utplånas!
Jag funderade starkt på att bara skita i allt och åka direkt till sjukan och tvinga dem att lägga in mig. Men det kändes inte riktigt snällt mot Davve som så entusiastiskt pratat om denna dagen i över en månad. Vadå liksom!? Jag hade ju bara lite (smärtan går inte att förklara) ont i halsen.

Halvt gråtandes packade jag bestämt min väska. Tänk att jag aldrig vill göra någon ledsen....

Jag ringde Davve och berättade läget för att se ifall han ändrade sig. Eller ja... det var inte så lätt att få fram några ord. Hmm... hur kan jag jämföra det?... som att jag har en halvkokt potatis i halsen ungefär. Så kanske det låter.
Han ville fortfarande att jag skulle komma så jag åkte iväg.

Jag var helt utmattad efter en i stort sett sömnlös natt och att jag heller inte hade kunnat äta eller dricka sen dagen innan hade väl säkert också något med saken att göra. Men så fort jag satte mig ner på tåget slockna jag och flöt in och ut i sömn tills jag var framme i Jönköping.
Jag gick som i dimma. Helt avskärmad från omvärlden. Jag fick se att mitt nästa tåg var inställd och ersatt med buss. Det bådade inte gått för de ytterligare två bytena jag skulle göra, men jag försökte vara positiv.
Bussresan var likadan som tåget. Jag var i dvala 99% av tiden.

Så där stod jag sen... På Falköpings station och min bytes-tid var såklart missad. Jag försökte få hjälp inne på SJ men de hänvisade mig till att ringa till Vässtrafik. Åh nej! Jag klarar inte av att prata, men så fick det ju bli ändå. Efter mycket om och men fick jag en ny biljett och när jag fick se de nya tiderna så rasade mig värld. Jag ville brista ut i gråt där på fläcken... eller hoppa framför ett av tågen kanske?

I stället för att vara framme 15.30 skulle jag vara framme vid 20-tiden. Jag skulle få byta tre gånger och vänta 1-2 timmar vid varje byte.
Det fick bli ytterligare ett samtal till Davve där jag förklarade att jag verkligen inte skulle orka med det. Han var förstående.
Så biljetterna åkte i soptunnan och jag tog första bästa tåg tillbaka hem.


Jag fick en tid bokad på jourcentralen på sjukhuset och pappa var snäll och körde mig på sin rast från jobbet. Men jag visste hur det skulle bli. Proverna de skulle ta för halsfluss skulle såklart vara negativa som de alltid är. Och visst hade jag rätt.
Doktorn kom in i rummet och sa att det inte fanns något de kunde göra för mig. Ska jag skratta eller gråta. Där sitter jag och kan knappt andas för att min hals är så svullen och de påstår att jag i stort sett inte är sjuk. Inte första gången detta händer, men jag tänkte fanimej inte ta det denna gången.
Jag förklarade för honom att jag VET att penicillin kommar att fungera. Han tittade på mig som om jag vore dum i huvudet men suckade att han kunde väl skriva ut det dårå, till vilken nytta det nu skulle vara *mummel, mummel*


Nu har jag bara legat och inväntat känslan av lättnad när jag kan svälja utan att behöva vrida mig i plågor. Stunden då jag kan andas problemfritt utan att känna det som om någon håller strypgrepp runt min hals.

Det hände en liten stund igår. Plötsligt på eftermiddagen kunde jag svälja saliven utan att det gjorde jätteont. Direkt tänkte jag på vad jag ville ha att äta. POTATISMOS!!! Älskade pappa kastade ihop det. Åh herregud! Mat har ALDRIG smakat så gott!
Och idag har det varit rätt så bra hela eftermiddagen/kvällen. Jag har ätit ännu mer potatismos och druckit massor.






Det värsta när jag är så här sjuk är att jag tappar livslusten helt. Jag vill bokstavligen talat dö. Jag skrämmer mig själv med vad jag planerar i huvudet......

Jag lever i alla fall

Du behöver inte vara orolig, jag lever! Jag vet att jag har varit frånvarande länge nu, men jag har varit sängliggande med feber och andnöd, så jag har inte orkat att sitta upp ens =(

Det kom som ett knytnävslag i onsdags morse när jag vaknade. Snabbt fram med febertermometern.... 39.0... Jävlar! Det blev till att sjukanmäla mig och missa två rätt så viktiga dagar i skolan.

Nu mår jag bättre och hoppas att jag kan gå till skolan i morgon igen.

Ska de börja nu igen!?

Igår kväll så kände jag att paniken började krypa fram i mina ådror. Jag ville verkligen inte att det skulle hända igen, men bevisen började göra sig alltmer märkbara.

Hahahaha! Guuuuud så dramatisk jag är =b Låter som jag ska börja på värsta skräckberättelsen ; )

Det började sticka långt bak i gommen igår. Jag kände att jag genast blev liiite slemmigare (förlåt!) i halsen. FAN! Inte nu igen, tänkte jag. Helt säker på att jag skulle vakna med halsont idag, och visst hade jag rätt.
Och nös som tusan gjorde jag när jag åt frukost. Kombinationen havregrynsgröt och nysningar är inte bra för datorskärmen XD Nä, fy, nu var jag vidrig, haha. Förlåt, jag är trött, skyller jag på dårå *fniss*

Direkt började kureringsplaner ta form i mitt lilla huvud.
Jag bombade nyss middagen med pressad vitlök. Nu vill INGEN pussa mig på evigheter. Nästan tur att jag inte har någon partner =b
Och snart ska jag traska ner till affären och köpa c-vitaminer i mängder =D Som jag alltid säger: Juice é fin! Haha =b

RSS 2.0