Emma satt uppflugen i det stora fönstret som var öppet och blickade ut i trädgården som mer liknade en park med tanke på sin storlek. Buskarna var välklippta och rabatterna blomstrade i alla färger utan ett endaste strå av ogräs. Allt tack vare häradshövdningens skickliga trädgårdsmästare som nu syntes kratta en av alla grusgångar nära dammen.
Emma vände upp sitt ansikte så att solens strålar kunde värma hennes redan rodnande kinder. Alltid när hon såg Johan i trädgården så dunkade hennes hjärta lite extra fort, men hon rodnade även av skam. Hennes far häradshövdingen hade fått henne att bli rädd för känslan som hon fick i bröstet då hon tänkte på Johan.
Dagen då hennes familj hade förstått att Emma var havande återuppspelades i hennes minne dagligen. Med tårar i ögonen tittade hon ner på den putande magen under klänningslivet och slog armarna omkring sig när hon mindes sin fars skarpa förmaningar och banningar. Modern hade bara stått bakom sin man och gråtit i tystnad. Emma hade sett besvikelsen och skammen lysa i deras ögon då de nu hade en dotter som väntade en oäkting. Tänk er om det hade kommit ut i bygden att häradsdhövdingens dotter väntade barn med en okänd fader! Därför hade Emma förbjudits att gå ifrån godset över huvud taget sen den dagen. Hon var just nu fånge i sitt egna hem fast på egna villkor förståss. För visst fick hon bege sig ut, men då fick hon aldrig komma tillbaka. Någonsin!
Fadern var dock inte okänd för Emma. Han stod där framför henne i trädgården och krattade grusgången. Med baksidan av armen torkade han svetten ur pannan samtidigt som han blickade emot huset. För en kort sekund föreställde sig Emma att deras blickar möttes och hon höjde handen till en svag vinkning. Dock vet hon inte om han sett henne alls, men hon tänkte ändå att det var en lätt nickning hon fått till svar innan Johan begav sig bortom synhåll längre in i trädgården.
Emma hade aldrig berättat för familjen att Johan var far till barnet. Båda två hade vetat att deras relation aldrig skulle bli accepterad så de hade haft planer på att starta familj när Emma flyttade hemifrån. Men så förstod Emma att något var fel när hennes kropp började bete sig konstigt. Hon ville inte riskera att Johan skulle förlora jobbet eller bli straffad på något annat sätt så därför berättade hon aldrig om sina känslor för trädgårdsmästaren.
Emma älskade redan sitt ofödda barn, men det fanns en överenskommelse. Som ni redan förstått så finns det inte på kartan att häradshövdingens dotter får en oäkting. Därför skulle barnet lämnas bort efter födseln och sen kunde deras liv fortgå som om ingenting hade hänt. Frid och fröjd!
Tårarna strömmade nerför Emmas kinder när hon tänkte på att hon aldrig skulle få se sitt barn växa upp, men hon såg ingen annan lösning på denna situationen. Och hennes far hade skrämt upp henne rejält med hot om fattigstugan. Johan hade knappt tillfrågats men han hade fått Emma att förstå att så länge hon mådde bra och var i säkerhet så brydde han sig inte om något annat.
Emma hade nästan tappat räkningen på tiden, men med tanke på hur stor magen var nu så kunde det inte vara många veckor kvar. Eller kanske dagar till och med. Hon både längtade men samtidigt inte. För hon visste att hon skulle förlora sitt barn snart. Ibland hoppades hon till och med att barnet skulle dö i magen, men hon skämdes som en hund sekunderna senare när hon kände den lilla röra sig där inne.
Hon höll sig mest i sitt rum där hon kunde viska till barnet och ibland nynnade hon om det höll henne vaken om nätterna. Hon orkade heller inte möta sina föräldrars besvikna blickar mer än nödvändigt.
Det var en varm sensommardag när det hände. Emma hade precis vaknat och satt på sängkanten under tiden som hon borstade sitt hår. Plötsligt kände hon ett så skarpt hugg i magen att hon tappade andan och föll bakåt i sängen. Hyperventilerande kröp hon ihop till en liten boll och höll om magen som krampade.
"Nej! Inte nu! Inte än! Jag är inte redo! Jag vill ha dig kvar lite längre!" flämtade hon.
Tårarna började strömma i samma takt som svettpärlor kröp fram i pannan. När krampen släppte fick hon luft nog att ropa på sin mor. Det tog inte många sekunder innan dörren slogs upp till Emmas rum och modern stegade in. Hon behövde bara slänga ett snabbt öga på dottern för att förstå vad som höll på att hända.
"Jag ringer Dr. Olsson." sa modern kort och försvann lika snabbt som hon kommit.
Emma tyckte att minutrarna därefter kändes lika långsamma som månaderna hon spenderat i godsen senaste tiden. Flämtande och jämrande tog hon sig igenom värkarna samtidigt som tusentals tankar strömmade i hennes huvud. Rädsla. Glädje. Skräck. Sorg. Lycka.
Modern kom tillbaka efter telefonsamtalet. Hon hade en skål med vatten och en trasa som hon baddade Emmas svettiga panna och hals med. För första gången på mycket lång tid kände hon ömhet från sin mor. Emma kunde se samma slags känslor i moderns ögon som hon själv kände.
"Jag är..." försökte Emma få fram men hennes mor bara hyschade henne.
"Andas bara, du klarar det här".
Modern la den fuktiga kalla duken på Emmas panna och tog sen dotterns hand.
Det var inte lätt, men till slut gick det. Tydligen fick min mor kämpa några timmar, men med hjälp av doktorn och mormor så kunde jag födas utan några komplikationer. Och mor säger att jag är perfekt - tio fingrar, tio tår. Jag ligger inlindad i hennes famn och känner igen den sången hon nynnar för mig. Det gör mig lugn så jag kan somna till hennes vaggningar och mjuka röst.
"Nej far! Snälla inte än!"
Greppet runt min lilla kropp hårdnar en aning och jag hör att min mor är upprörd.
"Emma, ge mig barnet. Det var det här vi kom överens om"
Rösten som svarar är hård och bestämd, men jag känner att mors armar håller mig än hårdare. Faktiskt för hårt så jag kan inte låta bli att börja gnälla. Mor försöker trösta mig med viskanden och vaggningar men jag känner spänningarna i hennes kropp så jag kan inte alls slappna av.
Jag placeras i en annan famn och jag hör att min mor snyftar lite längre bort ifrån mig. Jag tittar upp i en mans ansikte. Blicken som möter min visar ingen värme och armarna känns stela. Mitt missnöje förmedlar jag genom att skrika och vrida mig i filten som jag är insvept i. Jag placeras i en korg som täcks med ytterligare en filt. Jag ser inget, men korgen rör sig och jag hör min mors sorgsna röst längre och längre bort. Det enda jag vill är att vara tillbaka i hennes mjuka varma famn och få sova till hennes nynnande.
Det är mycket rörelse vilket får mig att till slut somna trots att jag skriker av missnöje.
"Fru Hilda?"
"Ja... häradshövdingen?"
"Ja! Barnet är som avtalat oregistrerat. Arvode ligger i ett kuvert i korgen."
"Tack herrn!"
"Adjö!"
Filten dras bort över korgen och i månskenet ser jag bara en mörk siluett som står lutad över mig. Det glänser från två ögon som tittar ner.
"Hej du lilla stackare" säger en mjuk kvinnoröst.
Det bökas omkring mig, sen hörs ett prassel när kvinnan fiskar fram ett kuvert.
"Jaha ja. Vi får ta hand om dig efter en god natts sömn" suckar kvinnan.
Hon tar upp mig i famnen och börjar vagga mig precis som mor hade gjort. Det är lugnande och jag kan somna om igen.
Solens strålar väcker mig. Jag ligger i kvinnans famn när hon bär mig utomhus. Filten har hon plockat av mig för jag kan känna luften direkt inpå min hud. Vi kommer in under ett träd vars grenar skymmer solljuset.
"Du är helt oskyldig, men ändå är det du som straffas, din stackare" säger kvinnan och stryker mig varsamt över mina små hårtestar. "Och nu måste du dö!"
Med en suck lyfter kvinnan upp mig och placerar mig på mage i en trädklyka. Det gör ont i kroppen att ligga så naken mot trädstammen. Jag är även hungrig och redan kall av den lätta brisen. Jag börjar skrika, men kvinnan går sin väg. Jag fortsätter att skrika, men hon kommer inte tillbaka.
Emma vände upp sitt ansikte så att solens strålar kunde värma hennes redan rodnande kinder. Alltid när hon såg Johan i trädgården så dunkade hennes hjärta lite extra fort, men hon rodnade även av skam. Hennes far häradshövdingen hade fått henne att bli rädd för känslan som hon fick i bröstet då hon tänkte på Johan.
Dagen då hennes familj hade förstått att Emma var havande återuppspelades i hennes minne dagligen. Med tårar i ögonen tittade hon ner på den putande magen under klänningslivet och slog armarna omkring sig när hon mindes sin fars skarpa förmaningar och banningar. Modern hade bara stått bakom sin man och gråtit i tystnad. Emma hade sett besvikelsen och skammen lysa i deras ögon då de nu hade en dotter som väntade en oäkting. Tänk er om det hade kommit ut i bygden att häradsdhövdingens dotter väntade barn med en okänd fader! Därför hade Emma förbjudits att gå ifrån godset över huvud taget sen den dagen. Hon var just nu fånge i sitt egna hem fast på egna villkor förståss. För visst fick hon bege sig ut, men då fick hon aldrig komma tillbaka. Någonsin!
Fadern var dock inte okänd för Emma. Han stod där framför henne i trädgården och krattade grusgången. Med baksidan av armen torkade han svetten ur pannan samtidigt som han blickade emot huset. För en kort sekund föreställde sig Emma att deras blickar möttes och hon höjde handen till en svag vinkning. Dock vet hon inte om han sett henne alls, men hon tänkte ändå att det var en lätt nickning hon fått till svar innan Johan begav sig bortom synhåll längre in i trädgården.
Emma hade aldrig berättat för familjen att Johan var far till barnet. Båda två hade vetat att deras relation aldrig skulle bli accepterad så de hade haft planer på att starta familj när Emma flyttade hemifrån. Men så förstod Emma att något var fel när hennes kropp började bete sig konstigt. Hon ville inte riskera att Johan skulle förlora jobbet eller bli straffad på något annat sätt så därför berättade hon aldrig om sina känslor för trädgårdsmästaren.
Emma älskade redan sitt ofödda barn, men det fanns en överenskommelse. Som ni redan förstått så finns det inte på kartan att häradshövdingens dotter får en oäkting. Därför skulle barnet lämnas bort efter födseln och sen kunde deras liv fortgå som om ingenting hade hänt. Frid och fröjd!
Tårarna strömmade nerför Emmas kinder när hon tänkte på att hon aldrig skulle få se sitt barn växa upp, men hon såg ingen annan lösning på denna situationen. Och hennes far hade skrämt upp henne rejält med hot om fattigstugan. Johan hade knappt tillfrågats men han hade fått Emma att förstå att så länge hon mådde bra och var i säkerhet så brydde han sig inte om något annat.
Emma hade nästan tappat räkningen på tiden, men med tanke på hur stor magen var nu så kunde det inte vara många veckor kvar. Eller kanske dagar till och med. Hon både längtade men samtidigt inte. För hon visste att hon skulle förlora sitt barn snart. Ibland hoppades hon till och med att barnet skulle dö i magen, men hon skämdes som en hund sekunderna senare när hon kände den lilla röra sig där inne.
Hon höll sig mest i sitt rum där hon kunde viska till barnet och ibland nynnade hon om det höll henne vaken om nätterna. Hon orkade heller inte möta sina föräldrars besvikna blickar mer än nödvändigt.
Det var en varm sensommardag när det hände. Emma hade precis vaknat och satt på sängkanten under tiden som hon borstade sitt hår. Plötsligt kände hon ett så skarpt hugg i magen att hon tappade andan och föll bakåt i sängen. Hyperventilerande kröp hon ihop till en liten boll och höll om magen som krampade.
"Nej! Inte nu! Inte än! Jag är inte redo! Jag vill ha dig kvar lite längre!" flämtade hon.
Tårarna började strömma i samma takt som svettpärlor kröp fram i pannan. När krampen släppte fick hon luft nog att ropa på sin mor. Det tog inte många sekunder innan dörren slogs upp till Emmas rum och modern stegade in. Hon behövde bara slänga ett snabbt öga på dottern för att förstå vad som höll på att hända.
"Jag ringer Dr. Olsson." sa modern kort och försvann lika snabbt som hon kommit.
Emma tyckte att minutrarna därefter kändes lika långsamma som månaderna hon spenderat i godsen senaste tiden. Flämtande och jämrande tog hon sig igenom värkarna samtidigt som tusentals tankar strömmade i hennes huvud. Rädsla. Glädje. Skräck. Sorg. Lycka.
Modern kom tillbaka efter telefonsamtalet. Hon hade en skål med vatten och en trasa som hon baddade Emmas svettiga panna och hals med. För första gången på mycket lång tid kände hon ömhet från sin mor. Emma kunde se samma slags känslor i moderns ögon som hon själv kände.
"Jag är..." försökte Emma få fram men hennes mor bara hyschade henne.
"Andas bara, du klarar det här".
Modern la den fuktiga kalla duken på Emmas panna och tog sen dotterns hand.
Det var inte lätt, men till slut gick det. Tydligen fick min mor kämpa några timmar, men med hjälp av doktorn och mormor så kunde jag födas utan några komplikationer. Och mor säger att jag är perfekt - tio fingrar, tio tår. Jag ligger inlindad i hennes famn och känner igen den sången hon nynnar för mig. Det gör mig lugn så jag kan somna till hennes vaggningar och mjuka röst.
"Nej far! Snälla inte än!"
Greppet runt min lilla kropp hårdnar en aning och jag hör att min mor är upprörd.
"Emma, ge mig barnet. Det var det här vi kom överens om"
Rösten som svarar är hård och bestämd, men jag känner att mors armar håller mig än hårdare. Faktiskt för hårt så jag kan inte låta bli att börja gnälla. Mor försöker trösta mig med viskanden och vaggningar men jag känner spänningarna i hennes kropp så jag kan inte alls slappna av.
Jag placeras i en annan famn och jag hör att min mor snyftar lite längre bort ifrån mig. Jag tittar upp i en mans ansikte. Blicken som möter min visar ingen värme och armarna känns stela. Mitt missnöje förmedlar jag genom att skrika och vrida mig i filten som jag är insvept i. Jag placeras i en korg som täcks med ytterligare en filt. Jag ser inget, men korgen rör sig och jag hör min mors sorgsna röst längre och längre bort. Det enda jag vill är att vara tillbaka i hennes mjuka varma famn och få sova till hennes nynnande.
Det är mycket rörelse vilket får mig att till slut somna trots att jag skriker av missnöje.
"Fru Hilda?"
"Ja... häradshövdingen?"
"Ja! Barnet är som avtalat oregistrerat. Arvode ligger i ett kuvert i korgen."
"Tack herrn!"
"Adjö!"
Filten dras bort över korgen och i månskenet ser jag bara en mörk siluett som står lutad över mig. Det glänser från två ögon som tittar ner.
"Hej du lilla stackare" säger en mjuk kvinnoröst.
Det bökas omkring mig, sen hörs ett prassel när kvinnan fiskar fram ett kuvert.
"Jaha ja. Vi får ta hand om dig efter en god natts sömn" suckar kvinnan.
Hon tar upp mig i famnen och börjar vagga mig precis som mor hade gjort. Det är lugnande och jag kan somna om igen.
Solens strålar väcker mig. Jag ligger i kvinnans famn när hon bär mig utomhus. Filten har hon plockat av mig för jag kan känna luften direkt inpå min hud. Vi kommer in under ett träd vars grenar skymmer solljuset.
"Du är helt oskyldig, men ändå är det du som straffas, din stackare" säger kvinnan och stryker mig varsamt över mina små hårtestar. "Och nu måste du dö!"
Med en suck lyfter kvinnan upp mig och placerar mig på mage i en trädklyka. Det gör ont i kroppen att ligga så naken mot trädstammen. Jag är även hungrig och redan kall av den lätta brisen. Jag börjar skrika, men kvinnan går sin väg. Jag fortsätter att skrika, men hon kommer inte tillbaka.
0 kommentar(er)
