Det sitter i huvudet, inte i magen

Hej!
Jag heter Josefine.... minns ni mig? Förmodligen inte, eftersom det är EVIGHETER sen jag skrev här. Men nu kom jag inte hit för att bortförklara min frånvaro utan för att bara säga en liten sak som jag tänkte på innan.

Ni som känner mig vet att jag är extremt överviktig och jag har väl gjort en del försök för att "ordna till problemet" under alla åren. Även mina föräldrar, nära och kära har gjort försök med att kontakta skolsköterskor och annat allmänt när jag var yngre.
Inget har dock hjälpt som ni förstår...

Det var först 2007 som jag gjorde ett mer allvarligt försök genom att börja på Livsstilskursen på Väddö folkhögskola. Alla trodde självklart att lära om kost, regelbunden motion och personlig utveckling skulle leda till viktnedgång för mig.
Tvärtom... jag fortsatte att gå upp...

Det var när jag gick distanskursen på samma skola som jag äntligen kom underfund med vad som var fel på mig. Här är min presentation:

Hej!
Jag heter Josefine och jag är överätare.

Jag har alltså ett matmissbruk - en ätstörning.
Vad brukar man göra med folk som har missbruk eller ätstörningar? Alkohol, droger, sex, anorexi, bullemi mfl... De får hjälp! Rehab eller liknande.
Men som överätare i en inte alltför stor stad i Sverige är det rätt omöjligt att få professionell hjälp. Lärarna på skolan hjälpte mig genom att till och med ringa till sjukhuset.
Visst jag fick komma till psyk för att prata med dem så de kunde göra en utvärdering om de kunde hjälpa mig. Tydligen kunde de inte det för de skickade mig till en psykolog och ville även att jag skulle till dietist. Dock tackade jag nej till sistnämnda eftersom jag redan kan allt om HUR jag ska äta för att gå ner i vikt.

Jag träffade psykologen några gånger och kände på en gång att detta var så fel. Där skulle jag sitta och prata om grejer i mitt förflutna. Vi pratade inte alls om överätning eller matmissbruk. Såklart kom frågan upp om varför jag inte skulle göra en Gastric Bypass.
Och hon är inte den enda som frågat. Som överviktig så är det en rätt vanlig fråga att få och ett tips från otroligt många anser jag.

Många förstår inte! Många tror inte på det.... "mat och sockerberoende finns inte!".... Men hur har jag då blivit sådan här? Jag äter inte för att jag är hungrig! Jag blir nervös och mår allmänt dåligt om jag vet att det inte finns något "gott" hemma i skåpen.
Tror ni att en alkoholist dricker för att han är törstig? Hur mår en narkoman som inte har några piller hemma?

Att genomgå en Gastric Bypass innebär att man tar bort magsäcken (alltså där all mat lägger sig innan den kommer ut i tarmarna) och resultatet blir att personen får äta små, små portioner rätt ofta om dagen och på detta sätt går de ner i vikt (uppenbarligen för de inte äter sådana mängder som förrut).

Hur tror ni det funkar för mig att ta bort min magsäck? Mitt missbruk sitter i hjärnan. Jag äter för att min hjärna säger att det är gott och jag mår bra om jag tar en bit till.
Det är få som vet hur dåligt man mår ifall man äter för mycket eller "fel" som gastric-by-pass-opererad. Dessutom så försvinner inte mitt missbruk. Efter några år skulle jag ha töjt ut denna lilla ficka som de lämnar som ny magsäck och vara tillbaka där jag började.

Ja, det var väl allt för denna gången.
Ha det bra!
Vänliga hälsningar från en som undrar var hjälpen finns att få!

RSS 2.0