Popcorn och chips

Oj! Hej! Ja, jag lever faktiskt... det är väl mer än vad man kan säga om den här bloggen. Det är ju i alla fall inte så att jag kan sätta "bloggare" som yrke direkt.
Men men, nog om det...

För att återgå till rubriken - popcorn och chips. Jaa, vad är det egentligen? Onyttiga snacks som en matmissbrukande överätare som jag inte får äta varje dag. Eller får och får. Vem hindrar mig? Jag själv!
 
(Det är ju så att jag sedan en tid tillbaka påbörjade KBT (äntligen) och då satte upp som mål att köra med bara "lördagsgodis")

Genom min psykoterapeut blev jag slussad till ett nytt projekt som skapas av en arbetsterapeut och en undersköterska. De kallar oss för "Levnadsvanor-gruppen". Det är typ lite som Livsstilskursen instensivt på ca 10 veckor. Vi snackar "bra levnadsvanor", hälsosam mat och motion.
Det är mycket snack om 1177 och Livsmedelsverket, då de måste lära ut enligt deras restriktioner. Tallriksmodeller, fullkorn och nyckelhålsmärkt (bla bla bla)...

Majs är en grönsak.... potatis är en rotfrukt.... grönsaker och rotfrukter är bra! Det ska man äta mycket av!!!
Olja är bättre än margarin. Det är "bra fett". Speciellt vegetabiliska (raps)! Använd olja!!!
Majs + olja + värme = POPCORN!
Potatis + olja + värme = CHIPS!

Jag kan bli riktigt provocerad av det där. Mitt begär gör så att min hjärna försöker komma på sätt att "lura" mig själv. "Popcorn kan väl inte vara så farligt någon gång. Det är ju bara sprängd majs, och majs är ju en grönsak."

Ingen som inte lider av ett missbruk kan förstå hur svårt det är att motstå när sin egna hjärna skriker efter något den vill ha.
Det finns många som inte tycker att sockerberoende finns. Man kan inte vara matmissbrukare. osv osv. Ignorans är det största problemet! Då finns inte den rätta hjälpen. Varför tror ni det tog så lång tid innan JAG fick hjälp?

Att lida av ett matmissbruk är något utav det svåraste som finns. Ditt sug triggas konstant! Dag ut och dag in. "Knarkare och alkoholister har det heller inte lätt" säger ni då. Absolut inte! Jag påstår inte att de ska nedvärderas, MEN! Du kan sätta en alkoholist eller knarkare bakom lås och bom där det varken finns piller, pulver eller dricka. MEN! Mat måste du ha! Flera gånger varje dygn.
Varje gång dina käkar börjar mala faller du tillbaka. Då börjar kampen återigen.
"Håll emot! Ta det lugnt! Du är mätt nu! Det räcker!"
 
 
Galen chipsälskare

7. Avslag!

Jag lät kanske lite hoppfull igår ändå trots att resultatet inte var det ultimata. Remiss var ju ändå skickad till psyk för att få KBT. Äntligen skulle jag få den hjälp jag hade velat ha från början.

MEN!...........
 
Så ringde läkaren idag, som det blev sagt igår. Spirometrin visade (som jag hela tiden antog att det skulle göra) ingen astma, utan de förklarade mina andningsvårigheter på min övervikt. Jag sa att jag mycket väl kan förstå och godta den förklaringen, men samtidigt undrade jag varför detta då började för drygt en månad sedan? Jag har ju varit lika överviktig i minst ett år i alla fall. Och kan andningssvårigheter som följd av övervikt leda till att man har en ökad slemproduktion (förlåt mig, haha) och att det piper och väser från lungorna rätt ofta? Då blev läkaren tyst..... och skrev ut recept på Bricanyl - astmamedicin....

OCH!..........
 
"Den här remissen......" började läkaren. Nu blev jag idel öra. Jag hoppades ju på att hon skulle veta lite hur länge jag skulle behöva vänta. Det visade sig att väntan blir lång..... Väldigt lång! Remissen har fått avslag, jag får ingen KBT.
Det enda de (psyk) hade skrivit som anledning var "det finns ingen evidensbaserad forskning (eller något liknande) som visar på att KBT hjälper mot övervikt." PUNKT!

Efter det blev jag rätt tom. Det var heller ingen idé för mig att bli arg på läkaren, det var inte hennes beslut, och dessutom lät hon själv besviken. (Hon är en jättebra läkare!). Men jag sa ändå till henne att "det är ju inte övervikten jag vill få hjälp för, utan för mitt ätberoende/ätstörning!". Och det är precis det hon skrivit i remissen, och ändå så får jag det svaret.
Det är som att säga till en alkoholist att denne inte kan få hjälp med sina problem att vara full. Nä, men alkoholisten vill ha hjälp med grunden, alltså själva drickandet!

Ett år! Det är vad jag har fått trampa mig igenom. Igen och åter igen tycker jag att jag inte har blivit hörd. När jag sökte första gången (för många år sedan) blev jag heller inte hörd. Jag säger specifikt till alla att jag vill ha hjälp med mitt beroende, och de svarar "vi kan inte hjälpa dig att gå ner i vikt, det måste du göra själv". JA MEN JAG VILL INTE HA HJÄLP ATT GÅ NER I VIKT, JAG VILL HA HJÄLP ATT SLUTA MÅ PSYKISKT DÅLIGT SÅ FORT JAG INTE FÅR ÄTA NÅGOT.

Jag trodde det skulle bli en bra dag. I stället fick jag ett knytnävslag i magen och en käftsmäll. Jag vill inte gråta över detta, och jag gör det inte heller. Men det bränner bakom ögonlocken och klumpen i halsen växer sig allt större.

Hur ofta får "vi" tjockisar inte höra att det gäller bara att hitta motivationen? Ja ni..... är det så konstigt att det försvinner när jag gång på gång aktivt söker hjälp, alltså jag vill verkligen få en ändring, men hela tiden blir vänd ryggen?

Ja.... vad säger man? De va de de.............

4. Sjukvården

De som följer mig, men framförallt känner mig personligen vet att jag har haft en hel del kontakt med sjukvården under det senaste året. Fokus har varit att jag ville ha hjälp med först och främst min ätstörning. Vi kan kalla det matberoende.

Just på den fronten står jag väl i stort sett bara och trampar runt på samma ställe. Eventuellt några steg framåt pga några kilons nedgång.

Till en början fick jag bara en kurator som jag träffade en gång i månaden för att sedan utöka till varannan månad. Jag ville ge det en chans, och hoppades varje gång att det skulle kännas bättre, men det var lönlöst. Det var inte alls den hjälpen jag hade bett om, så när kuratorn blev sjukskriven och jag blev uppringd för att få meddelade om detta, avsade jag mig framtida hjälp av henne.

FAR (Fysisk Aktivitet på Recept) började jag ju med i höstas i form av vattengympa och "vanlig" jympa. Jag tyckte det var skoj, dock så kom jag aldrig igång med det efter juluppehållet då det kom saker i vägen, och nu känns det för sent eftersom flytten nalkas.
Men jag ska försöka se om det finns något liknande i trakterna runt nya hemorten sen när allt är färdigt. Jag håller i alla fall tummarna för vattenjympa för det tycker jag är roligast.
 
Sen har det ju varit si sådär med maten. Något "bättre" äter vi väl. Lightprodukter var det jag fick som rekommendation av sjuksköterskan, men jag är inte riktigt glad i det. Dock har jag försökt följa det. Fullkornspasta äter vi numera. Även fullkornsris, men det smakar vedervärdigt, så när det vi har är slut ska vi börja med blomkålsris i stället.
Dessutom har vi köpt mindre tallrikar, och jag försöker få in mellanmål, så att det inte blir så mycket de få gångerna vi äter.

Mitt i denna vevan har det även varit andra sjukvårdskontakter bl.a. med KK för att utreda en gång för alla om jag hade PCO(S) då det går i hand med övervikt och svårighet till viktnedgång. Det blev bekräftat så nu har jag lite medicinhjälp.

På onsdag ska jag träffa min sköterska för återbesök (viktkoll bl.a.), och jag har bestämt att det kommer bli det sista i just den här karusellen. Om nu inte hon promt tycker att vi ska ses igen om två-tre månader. Men mitt frikort går ut nu, så jag känner att det räcker. Det finns inget mer de kan göra för mig.

Dock så finns det två remisser skickade till högre instanser, så det är mitt nästa steg på den här låååååååååååååååååååååååånga vägen. Men jag vet inte vart det bär av.....

Förvånad eller förargad

Just för att jag såg en diskussion på facebook som handlade om åkommor vid graviditet så slog mig en tanke.

Det togs bl.a. upp om graviditetsdiabetes, och jag blev lite nyfiken...... Jag vet att en som gjort en gastric bypass (GBP) och blev i stort sett frisk från sin "vanliga" diabetes.
Då tänkte jag lite bara att man kanske inte får grav.diabetes om man har gjort en GBP? Så jag använde mig av oraklet Google och kom in på 1177's sida om GBP.

Med hjälp av Ctrl + F så landade jag på mitten av sidan ungefär under en rubrik som löd "Vilka personer opereras inte?"
Under rubriken stod en liten stödtext: "Ibland kan bakomliggande sjukdomar eller medicinering innebära allvarliga risker eller kraftigt försämra resultatet av operationen."
Sen var det då uppunktat (säger man ens så???) vilka personer som inte ska operaras. Punkt fem fastnade jag vid och liksom bah: ÅH!!! *sur*.

"har obehandlad ätstörning"

Till hur många inom sjukvården har jag inte sökt hjälp för min ÄTSTÖRNING? Lika många gånger har jag fått motfrågan om jag vill göra en GBP!
1177 är ju för fan sjukvårdens (landstingens) egna informationssidor! Varför går de emot sina egna regler, när de nu vill skicka mig till operationsbordet, när jag hellre vill ha hjälp med min ätstörning?

Faan nu blev jag bara ännu förbannad på vården än vad jag redan är. Grrrrrrrr!

Länk till sidan om GBP
 

Stammis

Hur coolt är det inte att bara behöva visa sig i luckan på vårdcentralen och sommarvikarien säger "Josefine, va? Ska du till sjukgymnastiken?"
Har varken behövt visa pass eller frikort på hela veckan, hehe.

Men i morgon blir det andra bullar. Då ska jag träffa kuratorn igen. Jävlar vad jag ska beklaga mig haha! Nu ska hon få arbeta, humpf.

Jag vet inte vad jag ska känna

Då har de första dagarna i denna veckan gått och de två viktigaste mötena på vårdcentralen har varit.
 
Igår var det återbesök hos sjuksköterska för uppföljning på hälsosamtalet. Hon som jag träffade förra gången var inte där så jag fick träffa en som jag har haft en del kontakt med via jobbet. Kändes väl lite sådär, men vad skulle jag göra. Staden är liten....
Det första vi gjorde var att väga mig. Positiv besvikelse, kan man kalla något för det? Visst hade jag gått ner, men inte ens ett helt kilo. FAN! Jag vet inte vad jag mer ska göra!? Jag har darigt ner på trash otroligt mycket om jag jämför med innan. Jag tränar/gympar/gymmar/YouNameIt flera gånger i veckan vilket jag inte gjorde alls tidigare. Vi har dragit ner på fetthalten i produkter som vi köper, äter mera frukt och ännu mera grönsaker än tidigare och dessutom försökt äta mer fisk.
Idag är det exakt två månader sedan jag träffade kuratorn för första gången. Det var då jag började kämpa (drog in på godiset bl.a). Några veckor senare började jag med sjukgymnastiken och ytterligare några veckor efter det ändrade vi kosten (alltså mindre fett och allt det där).
Nu vägde jag mig iofs inte i början av allt detta utan först vid hälsokollen, men jag känner ju själv på kläder och sånt att det inte är bättre. Alltså har allt det här jävla slitet i stort sett inte givit mig någonting. Ja, jag vet - PCO ställer till det förbannat mycket, och ja, jag vet - jag kan ha ökat i muskelmassa = muskler väger mer än fett, men det känns bara så.... så.... FAAAAAAN!
Men i alla fall... vi pratade mest sen och jag fick berätta om förändringarna vi har gjort.
Jag fick även se resultaten av blodproverna jag hade tagit. Det förhöjda levervärdet var verkligen inte alls så jättehögt, och dessutom hade det sjunkit lite vid det andra provet. Sockret hade väl legat på 3 eller 4 (jag kommer inte ihåg) och sköterskan tog ett nytt igår som låg på 6.1, vilket är lite, lite på gränsen, men hon sa inget om det. Bara att jag ska ta sådant prov varje gång jag träffar sköterskan igen. Det är bra, det vill jag!

Och idag då.... Rektoskopi, yaaay... eller inte! Alltid lika kul att någon kikar igenom mitt inre (OBS! Jag har inte genomlidit rektoskopi tidigare, men det är väl ungefär lika kul som att gå till gynekologen liksom).
Det positiva är att hon varken såg eller kände något konstigt. Tyvärr så leder detta till något enormt negativt - koloskopi!
Det har jag heller aldrig varit med om, men jag har fått höra från andra och det är allt annat än trevligt kan jag säga er. Jag vill inte - jag vill inte - JAG - VILL - INTE!
 
Ursäkta, jag ska bara fly lite från jordens yta. So long! =(

Vinna eller försvinna

Veckan som kommer här nu blir hektisk med många turer till vårdcentralen. Det är ditten och datten som ska göras.
 
  • Måndag - 1. Återbesök hos distriksköterskan för uppföljning på hälsosamtalet jag hade för ca en månad sedan. Jag kommer få veta hur det ligger till med vikten igen, och det känns lite som att det kommer påverka hur kommande tid ser ut. Har det inte rört sig något, eller kanske till och med uppåt får jag dåndimpen, för så som jag själv tycker jag har kämpat borde ge ett positivt resultat. Jag vet liksom inte om jag kommer orka fortsätta kämpa om det inte har hänt något.
    2. Gymma
  • Tisdag - Rektoskopi! =( Efter första besöket hos sjuksyrran så tyckte hon att min läkare skulle prata med mig då det framkom att det ibland kommer blod "där bak". Han ringde och ville göra en undersökning, vilket jag antog var just en rektoskopi - jag avböjde då jag inte kände mig orolig. Han ville ha lite prover i alla fall, och jag bad om att få alla värden av väsentlighet kollade. Jag fick ge blod och även avföringsprov. Två av de sistnämda visade blod så därför vill läkaren göra undersökningen i alla fall =(
    Btw så var de andra värden utan anmärkning, förutom leverprovet så det har jag fått ge nytt blod till.
  • Onsdag och fredag - Gymma
 
Sååå.... jag är spänd inför vägningen i morgon, men jag känner mig ändå skeptisk. Jag tycker att jag vid det här laget borde känna liiiiite skillnad på byxor, men icke.

Och undersökningen är jag inte alls glad över... dels är det inte alls kul att blotta sig så, sen verkade det ju inte vara så angenäm genomgång över huvud taget. Och sist men inte minst är jag såklart rädd över att det ska vara något allvarligt - cancer!?
Håll tummarna för att allt går vägen.

Craving!

Det är galet va sugen jag har varit på saker idag. Jag tycker att var jag än har vänt mig så är det reklam för något gott, eller bilder på mumsiga saker.
Irritationen och rastlösheten förbannar mig. Jag lovar att jag skulle kunna lipa mig till något gott av min man. Jag är som en liten fyraåring i en godisbutik när mamman bara skulle handla mjöl.
Men han är bra min man. Han ger inte med sig.

Skatteåterbäring idag! Både STORT plus och STORT minus...
+ Jag har varit utan pengar länge nu, så nu är det dags att JAG står för lite i det här hushållet.
- Nu kan jag ju helt plötsligt gå till affären och köpa allt det där som jag inte får. Nu behöver jag inte fråga eller be Juggis köpa något längre.

Alltså... skattepengarna gör mig riktigt kluven. Jag känner mig rik igen, men mitt sug blev helt plötsligt enormt mycket påtagligare! =(

Heja mig!

Ja då var snart denna torsdagen över... Ytterligare en vecka har snart gått och sommaren gör sig påmind genom extremvärme. Men först ska jag berätta om mina "möten" idag.
 
Hos kuratorn gick det väl som tidigare. Inget speciellt peptalk, utan jag berättade bara hur det gått hos sjukgymnasten i tisdags, "gotte"-förbudet och lite smått och gott. Jag gav henne pappret med min "vecka" så vi pratade lite om det också.
Hon tyckte jag hade skött mig bra i det stora hela. Och det verkade lite som hon tyckte att hennes jobb var klart nu för hon frågade om vi skulle ses något mer. Men jag sa att det tyckte jag eftersom jag skulle börja med sjukgymnastiken, och då kunde vi ha som en liten uppföljning på den om två veckor. Det gick hon med på.
 
Och sen gick jag bara igenom byggnaden och hamnade i gympasalen. Det var två gubbar där, och det kändes inte bra till en början, men jag försökte bara ignorera dem och gick direkt till gå-bandet. Fast inte så lätt att ignorer när de hälsade, men men haha.
Jag hade hunnit gå en stund innan sjukgymnasten kom för att titta till oss. Så då hälsade hon mig välkommen... eftersom det var min första gång där. Men hon är mycket mer peppande än kuratorn...... Hon säger i alla fall "jättebra!" väldigt ofta, hehe.
Under nästan en timme varvade jag de övningar eller vad man ska kalla det, som jag hade fått. Mör i benen och svett som jag vet inte vad, gick jag hem - nöjd.
 
Att jag sen lyckats hålla "gotte"-förbudet ännu en vecka gör också mitt hjärta lite lättare.
Jag känner mig dock så tvisidig i det hela. Jag tycker det har gått bra för att jag inte har gett efter för mitt sug... Men jag tycker det har gått dåligt just för att jag har haft ett sug. Men det kommer jag förmodligen ha länge... Vem vet om det ens försvinner!?
Jag är bara grymt förvånad att jag klarat det så här "länge" (ja, två veckor är länge för mig när jag varje dag drömmer mig bort bland moln av sockervadd och sjöar av choklad).

Vårdcentralen

Egentligen skulle jag lagt mig redan, men jag fick ju jaga katter i stället.

Det blir upp tidigt i morgon för besök på vårdcentralen. Först kuratorn och sen gympa.

Hos kuratorn ska jag redovisa hur min vecka (förra veckan) såg ut då jag fick hem ett blad som jag skulle fylla i timme för timme vad jag gjorde. Får vi se vad hon säger om det.... "Så sent kan du inte lägga dig", "gå upp tidigare", "regelbundna måltider", "var är motionen?". Kanske något i den stilen.

Sen som sagt så ska jag gympa. När jag träffade sjukgymnasten så fick jag ju bara pröva på de olika sakerna. I morgon är det på allvar... Jag hoppas ingen är där =/ Jag får väl göra en liten rotation mellan bandet, cykeln och bollen. Sen får jag se om jag får träffa sjukgymnasten någon stund... så kanske hon ger mig någon annan övning. Det får vi se... Jag är peppad i alla fall... får se vad jag känner i morgon efteråt haha.

Sjukgymnastik

Idag var det dags för mig att knata bort till vårdcentralen igen, men inte för att träffa kuratorn. Det var en sjukgymnast denna gången som jag blivit remiterad till för jag ville ha röresle på recept.
Hon påpekade att kuratorn hade kunnat ge mig det själv, vilket jag fått höra från andra håll också, så jag vet inte varför inte hon gjorde. Men men...

Det var kanske bra att jag träffade sjukgymnasten ändå för hon var väldigt positiv till det hela. Men gruppen för de med rörelse på recept slutar nu i maj och börjar till hösten igen, så hon föreslog att jag skulle komma till vårdcentralen 2-3 gånger i veckan och ha gympa där under sommaren.

Hon visade mig lite övningar jag kunde göra och tipsade vad som var bra för mig. Jag ska gå på band, cykla, göra armhävningar mot vägg och en till övning som är lite svår att förklara. Jag ska ha en pilatesboll bakom ryggen mot väggen. Så ska jag böja knäna och så upp igen.

Jag fick ju pröva på allt och visst blev jag svettig minsann, haha. Nu känner jag mig peppad för det här. Ska dit igen på torsdag efter jag har träffat kuratorn igen.

På måndag blir det hälsosamtal också fick jag reda på. =D

I morgon är det fredag!!!

Ja, det vet väl vem som helst... Men fredag har blivit speciell för mig från och med denna veckan.
Vi har nämligen "dragit ner" på "det goda" här i hemmet... I stället för varje dag så är det tillåtet på fre-sön.

Kanske inte verkar som någon stor förändring för de flesta, men för mig som har ett beroende av "det goda" är det fruktansvärt svårt.

Mitt humör har inte varit på topp precis denna veckan, och stundvis har jag känt mig riktigt deppig för att jag inte får vad jag vill ha.
Det kryper i kroppen på mig. Det blir alltid som värst när jag blir hungrig, eller på kvällarna framför serier.
I huvudet kommer det upp så många underbara bilder på godsaker som gör att jag nästintill kan känna smaken på tungan. Jag tänker på ALLT som jag INTE får.
Och så försöker jag hela tiden säga till mig själv att "snart är det fredag, snart är det fredag, snart är det fredag"....

Och i morgon är det fredag!

Jag kan stolt säga att jag har klarat det! Första veckan är avklarad om lite mer än tre timmar.
För att jag inte ska bli tokig och klättra på väggarna så får jag äta nötter och torkad frukt.
I måndags hällde jag jordnötter i en liten kaffekopp (alltså inte mugg). Jag åt halva mängden på måndagen och halva mängden på tisdagen. Igår och idag har jag haft några bananchips i fil när jag ätit det vid två tillfällen.

Även om vissa kan tycka att jordnötter och bananchips ingår i "det goda" så gör det inte det för mig. Det är i alla fall bättre alternativ till chokladen, glassen, kakorna, chipsen eller bakverken.
Och jag är då dessutom stolt över att jag lyckades äta så liten mängd av mina substitut, trots att mitt sug varit frustrerande högt många gånger.

Klapp på axeln till MIG! =D

Kuratorn del 2

Så var jag hemkommen från ännu ett besök hos kuratorn. Det kändes bättre denna gången men fortfarande inte riktigt bra.
Det känns lite som att hon vill försöka hjälpa mig på egen hand fastän hon påpekar att hon inte har jobbat med sånt innan, för när jag även idag frågade vart jag ska vända mig för KBT så ger hon inget svar.

Hon skulle i alla fall ordna så jag får träffa en sköterska och kolla blodtryck och socker och det är bra.
Hon gav mig lite småuppgifter också att göra, så vi är nästan där.... nästan vid motiverande samtal, men jag känner fortfarande av en aning snäsighet.
Dock var hon mer ödmjuk idag och påpekade flera gånger att hon förstod att suget är oerhört svårt. Jamen tack så mycket! Äntligen! =/

Jaja... då får jag se när jag blir kallad för check-up... för övrigt är det träff med sjukgymnast om två veckor. Hoppas på bra respons för mina önskemål....

Kuratorn

Jag fick rätt mycket respons på ett inlägg för några veckor sedan där jag släppte ut lite av min frustration. Det var många tips på vad jag kunde göra för att hjälpa mig själv och även på att få hjälp. Jag var självklart väldigt tacksam över det! Och jag ska berätta vad som hände efter det.

Det hela fick mig i alla fall till att skicka en förfrågan till vårdcentralen om de kunde skicka mig till någon som jag kunde diskutera om KBT, rörelse på recept och hur jag kan få hjälp med min överätstörning.
Alltså än en gång bad jag om hjälp av sjukvården. Jag vill bli av med min överätning, för jag vet att jag kommer bli sjukare och sjukare.

Vad jag glömde att nämna i förra inlägget var att även om jag rör på mig mer (cyklar när jag jobbar bl.a), jag äter bara en portion vid måltider (visst finns det undantag), dricker aldrig saft eller läsk (ytterst sällan i alla fall) så händer ingenting! Ok, nu har vi ingen våg så jag vet ju faktiskt inte, men det känns inte på kläderna, vilket jag går lite efter.
Detta beror på att jag även har PCO vilket gör det ungefär 10 gånger svårare att förlora vikt. Så mycket som en "vanlig" person måste göra för att förlora 10 kg måste jag göra för att gå ner 1 kg. Är det konstigt att jag tappar suget?

Ja ja... åter tillbaka till rubriken!

Jag fick alltså en kallelse till en kurator. Ska inte hålla under stolen att jag blev lite paff. Kurator känns för mig.... som... en halvdan psykolog..
Men jag försökte trycka bort de tankarna för att ha ett positivt förhållningssätt. Bollen var i rullning igen. Kanske den skulle kunna rulla i mål denna gången?

Så var jag då där i torsdags.....

"Jag har aldrig jobbat med något sånt här.... KBT... jag vet inte... Vad är det du vill ha hjälp med egentligen?"
Jag förklarade att jag vill ha hjälpen till att få motivationen på topp. Motiverande samtal hade varit toppen! KBT handlar ju om att man hjälper sig själv genom stöd och pushande från en terapeut. Men hon kunde inte hänvisa mig vidare.
Rörelse på recept då? Chans till vattengympa i terapibassängen?
"Remiss till sjukgymnast så får de bedömma."
"Du måste sluta med ditt ätande...." Ja det är ju därför jag kom hit... för att kunna få hjälp med det.... "Du kan äta nötter.... mandel är ju gott..." !!!!!!!!!! O.o Bara en liten sak jag tänkt nu efteråt... Om en alkoholist satt där framför henne... Hade hon då sagt "ta en lättöl i stället?"
"Jaha... vad tycker du? Ska vi ses igen?" Öh... ja? Tycker inte du? Jag vill ju ha kontinuerlig coachning liksom...
"Jag tycker du inte verkar vilja detta tillräckligt. Det finns en motsträvan.... Ingen kan sluta äta åt dig!" Jamen du har ju så rätt så! Det är ju bara andra gången jag söker för mitt problem..... vi väntar väl ett par år till då... till 5:e... eller varför inte 10:e gången jag försöker få professionell hjälp. Då jag till slut har blivit sängliggande! Det är ju bra.

Det är väl meningen att man ska gå hem från en kurator och känna sig väl till mods. Man fick berätta om sina problem och fick hjälp för att lösa dem. Man känner sig lättare. Visst?!
Det är ju inte meningen att man ska gå hem med gråten i halsen och slänga sig på sängen för att lipa sig till sömns.... Någonting gick fel.... Väldigt fel.... IGEN!

Nu börjas det igen...

Denna gången kanske är slutgiltliga gången. Jag önskar att det är det för jag vill så så så mycket att något ska hända nu.
Denna gången gör vi det tillsammans här och nu, inte på åtskilda håll var och en för sig.
Denna gången kanske det blir lättare?

Igår gick det ändå rätt bra faktiskt. Och då gick jag ändå inne på Hemmakväll och plockade i massa godis i en påse åt min syster. Jag sa det till Juggis sen, att det kändes så konstigt att inte köpa till mig själv. Han frågade om jag var sugen? Och nää... det var jag faktiskt inte. Jag sa att det var ju bara så jag brukade göra. Köpa när jag ändå hade tillfälle.

Och än idag går det bra. Har precis fått i mig frukost som jag var nervös för skulle inte smaka bra, för att Juggis sa att han inte tyckte det var så gott igår när han testade. Men jag ger betyget godtjänt faktiskt.

De stunder jag fasar för är kvällarna framför TV:n... De långa spelstunderna vid datorn.... och sist men absolut inte minst läsningen.
Håll tummarna för mig att det här går vägen!

Reklammationsnämden för övervikt

Eftersom jag jobbar (som vikarie) i hemtjänsten träffar jag en hel del åldringar. En del bättre, en del sämre. Oavsett så har jag ibland fått höra hastiga kommentarer om min (över)vikt vid ett flertal tillfällen.
Jag vet inte om det är så att det när dessa gamlingar var ynglingar var dålig tid i Sverige så att det inte fanns många överviktiga? För den vanliga frågan har varit "hur har du kunnat bli så stor?" eller liknande. Och visst, det KAN ju finnas många olika anledningar förutom att jag kanske ätit mig till det. Sjukdomar och sådant till exempel.
 
Jaja, saken är inte den att jag tar illa vid mig. Absolut inte! Jag brukar skratta bort det, speciellt om jag vet att personen är dement eller förvirrad.
Och idag när jag jobbade så tyckte jag att en brukare sa något extra roligt. Eller bilden jag fick i huvudet var snarare rolig, hen menade säkert det inte det på det sättet.
 
Händelsen var den att jag stod och rättade till min tröja lite och då kläckte hen ur sig "du har en bra vikt" och då menade inte hen bra som något positivt utan som något bra tilltaget. Och jag svarade bara lite nonchalant "jaa". Då säger hen "varför har du inte tagit bort den?"
 
Då fick jag bilden framför mig om hur jag hackade bort lite fett här och där och lämnade in någonstans. "Hej, jag vill gärna reklamera mitt fett, tack!"
Ah, det var det hela. Hehe

LCHF

Jag berättade inte det för någon, men en kväll kände jag det där "jävlar-anamma" som behövs ibland. Jag hade fått nog! Psykologen gav inte mycket hjälp på den fronten jag behövde, och jag hade börjat krypa uppåt, vilket jag inte gjort på många år. Jag vill verkligen inte mer.

Så jag bestämde mig för att försöka med LCHF igen, vilket hade funkat den korta tiden jag prövade det förra gången. Det var ju bara det att det är så jävulskt lätt att få återfall när man ska försöka ta hand om ett beroende utan professionell hjälp.

Därför började jag från och med i onsdags morse äta LCHF, men tillåtelse att äta vad jag vill på lördagar (tack gode gud att jul- och nyårsafton är på lördagar i år, kom jag på senare, hahahaha). Sen ska jag känna att det inte är hela världen om det händer en "olycka" då och då, bara jag klarar att komma tillbaka sen.

Jag vägde mig idag och det förundrar mig hur snabbt det går i början. Men det är egentligen inte så konstigt, för kroppen får väl en chock av att jag inte proppar i mig som jag brukar.

- 7 kg i alla fall...

RSS 2.0