Jag körde ner händerna djupt i jackfickorna och stampade med fötterna i marken för att få upp blodcirkulationen och därav värmen i kroppen. Det var ju såklart dumt av mig att vara i god tid en så pass kall morgon som denna, men samtidigt ville jag inte komma försent eller med andan i halsen till min första dag på det nya jobbet. Ett snabbt ögonkast på mobilens display - fem minuter till, sen skulle en blivande arbetskamrat möta mig här utanför brukarens hem.
"Personlig assistent, kan de va nåt?" hade min väninna skeptiskt frågat mig när jag berättade om min nya anställning.
"Ja vet inte" svarade jag, och det var sanningen.
Jag hade aldrig satt min fot inom vårdyrket, men ett jobb och pengar behövde jag ju och just det här arbetet krävde ingen tidigare utbildning eller erfarenhet. Dock så hade kvinnan som intervjuat mig gillat att jag hade praktiserat på ett äldreboende för några år sedan.
"Då gillar du att jobba med människor!" hade hon entusiastiskt sagt.
Jag hade aldrig förstått om det var ett påstående eller en fråga, så jag log endast som svar. Sanningen var väl som så att jag inte alls hade tyckt det varit så roligt där. En del gamlingar var bara arga, skrek och till och med slogs. Andra låg bara tysta i sina sängar och stirrade tomt ut i intet. Att byta blöja och torka avföring var heller ingen höjdare.
Men det var längesen, försökte jag intala mig själv. Jag har "vuxit upp" nu, och dessutom hade jag hört att det inte alls var likadant som assistent. Då var man mer som en kompis, fast man kanske hjälpte till med lite extra saker. Fast nu visste jag inte alls vilka saker som brukaren behövde hjälp med. Det hade inte varit särskilt mycket information om jobbet som skulle utföras, utan jag hade mer bara fått en tid och plats att infinna mig för introduktion. Och det var idag, här och nu..... och min framtida arbetskamrat var fem minuter försenad redan. Kylan trängde sig ännu mer in i min kropp.
"Åh, hej! Det är du som måste vara Ahmina. Hej, hej! Beatrice heter jag. Vi kommer jobba ihop ibland hos Carl-Eric, men idag ska jag visa dig hur det kan gå till. Du får hjälpa mig. Välkommen!"
En rätt så rultig kvinna hade klivit ur en silverfärgad volvo nästan tio minuter efter utsatt tid och kom nu glatt stressad emot mig. Hon hann knappt ta mig i hand innan hon vände sig mot dörren, satte nycklarna i låset och vred om.
"God morgon, Carl-Eric!" gastade hon innan vi ens hade klivit innanför och stängt bakom oss.
"Ursäkta Beatrice, men vad menar du med att jag ska hjälpa dig? Ska du inte bara visa och berätta för mig hur arbetet här går till?" viskade jag.
"Nej, vi är alltid två i vanliga fall på morgonen och kvällen här, för Carl-Eric är alldeles för tung för att ta själv."
"Men jag har aldrig varit här. Jag vet inte ens vad för sjukdom Carl-Eric lider av."
"Det ordnar sig, vi hjälps åt!" fick jag som svar innan hon snabbt vände mig ryggen och gick in i ett rum.
Snabbt följde jag efter och förstod att vi hade kommit in i brukarens sovrum. Det var mörkt där inne och luktade svagt av urin, men plötsligt bländades jag så starkt att jag fick blunda. Beatrice hade hastigt dragit upp persiennerna så att morgonsolen sken rakt in.
"Se Carl-Eric vilket fint väder det är idag" hojtade hon.
"Hör han dåligt?" frågade jag försiktigt.
Beatrice såg för en kort sekund oförstående ut och svarade sedan "nää, det tror jag inte." Hon gick fram till sängen och drog täcket av mannen.
"Nu ska vi tvätta av dig lite, Carl-Eric. Jag tror nog du behöver byta blöja med, känner jag på lukten."
Om han nu inte hade nedsatt hörsel, så kunde jag inte förstå varför hon skulle höja rösten hela tiden när hon pratade med honom. Någon anledning fanns det antagligen, tänkte jag och följde efter Beatrice ut i ett badrum.
"Kan du berätta lite om honom?" bad jag medan vi plockade ihop skålar med varmvatten, handdukar, handskar och förkläden.
"Ja, just det!" suckade Beatrice precis som att hon hade glömt att jag aldrig varit här.
Vi gick tillbaka till sovrummet där Carl-Eric låg i exakt samma ställning, bara iförd blöja. Beatrice började tvätta av hans överkropp med tvättservetter som hon hade doppat i sin skål. Jag gjorde likadant som henne.
"Ja, Carl-Eric här har vi tagit hand om i några år. Han fick en kraftig stroke i sena 50-årsåldern vilket resulterade i förlamning. Han kan inte prata heller sen dess. Ja, så han behöver hjälp med allting, vår lille Calle!"
Den sista meningen hade Beatrice glatt höjt rösten igen och avslutat med att klappa Carl-Eric på kinden.
Vi hjälptes åt att vända på den lealösa kroppen när det var dags för blöjbytet. Därefter skulle kläderna krängas på och jag blev förvånad av hur svårt det egentligen är, när inte den som blir påklädd kan hjälpa till och spjärna emot. Med en lyft i taket kunde vi flytta Carl-Eric från sängen till en rulltol, och det var först då som det slog mig att jag inte ens hade presenterat mig. Beatrice hade distraherat mig och bara kört på. Jag gick fram till mannen som satt lite lutad åt vänster, och böjde mig ner så jag kunde fånga hans dimmiga blick. Min högra hand grep om Carl-Erics som var lika lealös liksom resten av hans kropp.
"Hej, jag heter Ahmina! Jag ska börja jobba här hos dig. Trevligt att träffas!" hojtade jag.
Han blick förblev dimmig och stirrandes på en punkt över min vänstra axel.
"Frukost!" utbrast Beatrice så högt och plötsligt att jag hoppade till, men det märkte hon inte, för hon var redan ute ur rummet.
Jag körde Carl-Eric i rulstolen och följde ljudet av grytslammer för att hitta ut till köket.
"Såja Calle, nu får du äte lite frukost" gastade Beatrice samtidigt som hon försökte lirka in en sked med havregrynsgröt i hans mun.
Det mesta rann utanför, ner längs mungiporna och hakan för att sedan droppa ner på ett blommigt förkläde som redan hade ett tiotal fläckar från tidigare morgnar.
"Är du inte hungrig? Drick lite saft i stället då."
Samma sak med saften. Sådär höll det på i cirka en halvtimma tills Beatrice ljudligt suckade och sköt undan tallriken.
"Nu ska vi inte bråka mer med dig Calle. Du får sätta dig och titta på TV en stund."
Jag diskade upp vad som fanns under tiden som Carl-Eric kördes in i vardagsrummet. Beatrice lämnade honom där med så hög volym att det hördes tydligt ut till köket.
"Sådär, nu kan vi äntligen fika" pustade hon ut och satte igång kaffebryggaren.
"Vad händer resten av dagen då?" frågade jag nyfiket.
Nu kändes det äntligen som att jag skulle kunna få bra information om jobbet. Jag hade inte viljat fråga inför honom nämligen.
"Nä, nu fikar vi lite, sen kanske vi plockar i ordning lite här och där. Fixar någon lunch, sätter oss på altanen och sen är det ju nästan kväll."
Ett stort kakfat placerades på bordet och kaffe hälldes i muggar.
"Jaha?" andades jag lite frågande.
Men Beatrice svarade inte. Hon bara log matt, lutade sig tillbaka i stolen och tog en klunk kaffe.
"Jag hoppas du ska trivas!"
"Personlig assistent, kan de va nåt?" hade min väninna skeptiskt frågat mig när jag berättade om min nya anställning.
"Ja vet inte" svarade jag, och det var sanningen.
Jag hade aldrig satt min fot inom vårdyrket, men ett jobb och pengar behövde jag ju och just det här arbetet krävde ingen tidigare utbildning eller erfarenhet. Dock så hade kvinnan som intervjuat mig gillat att jag hade praktiserat på ett äldreboende för några år sedan.
"Då gillar du att jobba med människor!" hade hon entusiastiskt sagt.
Jag hade aldrig förstått om det var ett påstående eller en fråga, så jag log endast som svar. Sanningen var väl som så att jag inte alls hade tyckt det varit så roligt där. En del gamlingar var bara arga, skrek och till och med slogs. Andra låg bara tysta i sina sängar och stirrade tomt ut i intet. Att byta blöja och torka avföring var heller ingen höjdare.
Men det var längesen, försökte jag intala mig själv. Jag har "vuxit upp" nu, och dessutom hade jag hört att det inte alls var likadant som assistent. Då var man mer som en kompis, fast man kanske hjälpte till med lite extra saker. Fast nu visste jag inte alls vilka saker som brukaren behövde hjälp med. Det hade inte varit särskilt mycket information om jobbet som skulle utföras, utan jag hade mer bara fått en tid och plats att infinna mig för introduktion. Och det var idag, här och nu..... och min framtida arbetskamrat var fem minuter försenad redan. Kylan trängde sig ännu mer in i min kropp.
"Åh, hej! Det är du som måste vara Ahmina. Hej, hej! Beatrice heter jag. Vi kommer jobba ihop ibland hos Carl-Eric, men idag ska jag visa dig hur det kan gå till. Du får hjälpa mig. Välkommen!"
En rätt så rultig kvinna hade klivit ur en silverfärgad volvo nästan tio minuter efter utsatt tid och kom nu glatt stressad emot mig. Hon hann knappt ta mig i hand innan hon vände sig mot dörren, satte nycklarna i låset och vred om.
"God morgon, Carl-Eric!" gastade hon innan vi ens hade klivit innanför och stängt bakom oss.
"Ursäkta Beatrice, men vad menar du med att jag ska hjälpa dig? Ska du inte bara visa och berätta för mig hur arbetet här går till?" viskade jag.
"Nej, vi är alltid två i vanliga fall på morgonen och kvällen här, för Carl-Eric är alldeles för tung för att ta själv."
"Men jag har aldrig varit här. Jag vet inte ens vad för sjukdom Carl-Eric lider av."
"Det ordnar sig, vi hjälps åt!" fick jag som svar innan hon snabbt vände mig ryggen och gick in i ett rum.
Snabbt följde jag efter och förstod att vi hade kommit in i brukarens sovrum. Det var mörkt där inne och luktade svagt av urin, men plötsligt bländades jag så starkt att jag fick blunda. Beatrice hade hastigt dragit upp persiennerna så att morgonsolen sken rakt in.
"Se Carl-Eric vilket fint väder det är idag" hojtade hon.
"Hör han dåligt?" frågade jag försiktigt.
Beatrice såg för en kort sekund oförstående ut och svarade sedan "nää, det tror jag inte." Hon gick fram till sängen och drog täcket av mannen.
"Nu ska vi tvätta av dig lite, Carl-Eric. Jag tror nog du behöver byta blöja med, känner jag på lukten."
Om han nu inte hade nedsatt hörsel, så kunde jag inte förstå varför hon skulle höja rösten hela tiden när hon pratade med honom. Någon anledning fanns det antagligen, tänkte jag och följde efter Beatrice ut i ett badrum.
"Kan du berätta lite om honom?" bad jag medan vi plockade ihop skålar med varmvatten, handdukar, handskar och förkläden.
"Ja, just det!" suckade Beatrice precis som att hon hade glömt att jag aldrig varit här.
Vi gick tillbaka till sovrummet där Carl-Eric låg i exakt samma ställning, bara iförd blöja. Beatrice började tvätta av hans överkropp med tvättservetter som hon hade doppat i sin skål. Jag gjorde likadant som henne.
"Ja, Carl-Eric här har vi tagit hand om i några år. Han fick en kraftig stroke i sena 50-årsåldern vilket resulterade i förlamning. Han kan inte prata heller sen dess. Ja, så han behöver hjälp med allting, vår lille Calle!"
Den sista meningen hade Beatrice glatt höjt rösten igen och avslutat med att klappa Carl-Eric på kinden.
Vi hjälptes åt att vända på den lealösa kroppen när det var dags för blöjbytet. Därefter skulle kläderna krängas på och jag blev förvånad av hur svårt det egentligen är, när inte den som blir påklädd kan hjälpa till och spjärna emot. Med en lyft i taket kunde vi flytta Carl-Eric från sängen till en rulltol, och det var först då som det slog mig att jag inte ens hade presenterat mig. Beatrice hade distraherat mig och bara kört på. Jag gick fram till mannen som satt lite lutad åt vänster, och böjde mig ner så jag kunde fånga hans dimmiga blick. Min högra hand grep om Carl-Erics som var lika lealös liksom resten av hans kropp.
"Hej, jag heter Ahmina! Jag ska börja jobba här hos dig. Trevligt att träffas!" hojtade jag.
Han blick förblev dimmig och stirrandes på en punkt över min vänstra axel.
"Frukost!" utbrast Beatrice så högt och plötsligt att jag hoppade till, men det märkte hon inte, för hon var redan ute ur rummet.
Jag körde Carl-Eric i rulstolen och följde ljudet av grytslammer för att hitta ut till köket.
"Såja Calle, nu får du äte lite frukost" gastade Beatrice samtidigt som hon försökte lirka in en sked med havregrynsgröt i hans mun.
Det mesta rann utanför, ner längs mungiporna och hakan för att sedan droppa ner på ett blommigt förkläde som redan hade ett tiotal fläckar från tidigare morgnar.
"Är du inte hungrig? Drick lite saft i stället då."
Samma sak med saften. Sådär höll det på i cirka en halvtimma tills Beatrice ljudligt suckade och sköt undan tallriken.
"Nu ska vi inte bråka mer med dig Calle. Du får sätta dig och titta på TV en stund."
Jag diskade upp vad som fanns under tiden som Carl-Eric kördes in i vardagsrummet. Beatrice lämnade honom där med så hög volym att det hördes tydligt ut till köket.
"Sådär, nu kan vi äntligen fika" pustade hon ut och satte igång kaffebryggaren.
"Vad händer resten av dagen då?" frågade jag nyfiket.
Nu kändes det äntligen som att jag skulle kunna få bra information om jobbet. Jag hade inte viljat fråga inför honom nämligen.
"Nä, nu fikar vi lite, sen kanske vi plockar i ordning lite här och där. Fixar någon lunch, sätter oss på altanen och sen är det ju nästan kväll."
Ett stort kakfat placerades på bordet och kaffe hälldes i muggar.
"Jaha?" andades jag lite frågande.
Men Beatrice svarade inte. Hon bara log matt, lutade sig tillbaka i stolen och tog en klunk kaffe.
"Jag hoppas du ska trivas!"
Jag vaknade av ett plötsligt ljud och spärrade upp ögonen. Det var Beatrices rop som hade väckt mig så hastigt. "Om hon för en gång skull hade kunnat knacka lite åtminstone först, så jag fick vakna till lite innan hon stormade in, hade inte varit fel."
"Åh, va det värker i hela kroppen. Jag har legat still för länge! Nattpersonalen borde komma hit mer än två gånger om natten för att vända mig. Och för fler blöjbyten känner jag dessutom, usch." Jag suckade tungt.
"Herregud, jag är blind!!!" Frenetiskt blinkade jag mot det starka ljuset tills ögonen vande sig. "Och vad skriker du för? Jag ligger ju precis här. Och vad spelar det för roll om det är fint väder? Jag får ingen glädje av det ändå. Sitta en stund på altanen, vad ger det mig för livskvalitet? Aah, kallt!!!" Jag ville rulla ihop mig till en liten boll när täcket försvann, men ingenting fungerade som det skulle. Jag skrek till mina muskler att röra sig, men de vägrade så där låg jag blottad och iskall.
"Men vad fan, går ni nu? Hallå!!! Varför drog du av mig täcket om du inte var redo för att börja tvätta? Kom tillbaka!!! Jag fryser ihjäl!!!" Det kändes i alla fall som det under de minutrarna som gick. Till slut kom de tillbaka och det var först då som jag lade märke till att den andra tjejen aldrig hade varit här förut. Det märktes att hon inte hade någon vidare erfarenhet av vårdyrket, genom sitt tafatta försök till att tvätta mig. Vattnet var knappt ljummet, och hon bara blaskade runt lite här och där.
"Äntligen ska jag bli av med den där äckliga blöjan.... AAJ!!! Du behöver inte trycka så hårt i ryggen. Jag har redan ont som det är! Men det var faktiskt skönt att få ligga några sekunder på sidan. Äntligen ska jag få kläder på mig så jag slipper frysa mer! Och komma upp och sitta lite. Det behöver min stackars rygg. Aj, aj, aj!!! Selen klämmer huden på innanlåret. Jävlar va ont det gör!!! Kom igen, skynda nu!!! Bara några sekunder till, sen är jag nere!!!."
Jag andades ut när selen lossades från låret. Det skulle säkert bli ett fint blåmärke där nu under dagen. "Men fan, nu har de satt mig snett igen. Åh, nu kommer min vänstra skinka somna på en gång. Skit!!! Jaha? Hej hej, trevligt att träffas ja, men det hade varit trevligare om du kunde rätta till mig så jag slipper hänga såhär! Inte det? Nä, ok ut i köket bara!!! Åh, jävla havregrynsgröt. Jag HATAR havregrynsgröt!!! Varför kan jag aldrig få något annat?"
Jag äter motvilligt lite grand men det både känns och smakar som klister så när jag sväljer vill det komma upp lika fort. "Jag vill inte ha mera, det är för äckligt. Jag klarar det inte!!! Usch, kallar du det där saft?!? Svagdricka skulle jag mer säga. Nej, nej inte mera gröt!!! Sluta nu!!! Jag är hellre hungrig!!! TV? Nej tack! Kan vi inte ta en promend för en gång skull. Du sa ju själv att vädret var så fint. Snälla!!! Fan, varför sätter du på så hög volym?!? Jag är inte döv, men blir väl det snart så som du skriker. Nej, snälla lämna mig inte vid TV'n!!! Inte idag igen!!! Hallå!?!"
Jag skriker och skriker, men aldrig lämnar ett ljud mina läppar. Av ren utmattning somnar jag med en stickande doft i näsan. Det är lukten av gott, nybryggt kaffe som smygit sig från köket.
2 kommentar(er)
