Jag vet inte om det är den plötsliga kylan som får mig att dra armarna tätare om mig, eller om det är alla kroppar som ligger där gömda under lakanen. Ett mystiskt lugn ligger i rummet. Där finns människor, men inte liv. En sjuk tanke slår mig: tänk om jag ser något av lakanen röra sig!
Skymtaktigt slänger jag blickar till höger och vänster. Det känns inte riktigt rätt att gå förbi för att titta på kropparna. De vet ju inte om det. De har inte gett oss tillåtelse.
Tänker: Där är en kista... Våningssäng... Tomt... Vilken konstig form!?... Vem kan det vara?...
Det ligger alltså kroppar i ett kylrum på bårar. Något fåtal låg redan i kista. Bårarna stod antingen sida vid sida, men det fanns också de som var... tre tror jag... på höjden... Precis som en våningssäng.
Det ena lakanet var inte format som det andra. Alla ser vi olika ut levande och så även döda. Jag minns att jag såg en kropp som verkade ha en väldigt stor mage. Alltså det såg inte ut som personen hade varit överviktig som levande, utan som att magen hade svullnat konstigt där uner lakanet. Jag minns att jag ville fråga om det, men vågade inte.
Helt okända människor... Kanske? Att ha jobbat i hemtjänsten under några år har fått mig att lära känna gamlingarna som får hjälp. Även att jag varit med om många som har gått bort (inte när jag varit där), men sen tänker man inte riktigt på det.
Men här... i rummet där de nyligen döda från hela kommunen ligger, kanske någon jag själv bäddat sängen åt eller matat ligger under ett vitt lakan, på en kall bår av metall.
En äcklad nyfikenhet finns. Jag vill, men samtidigt inte, veta vilka som ligger där under. Men jag tror nog det kan vara känslan av ovisshet också. Om du möter en fara vill du se den i ansiktet... inte bli påhoppad bakifrån.
Rummet är indelat i två delar, men det tog inte många sekunder att gå igenom. Värmen kommer tillbaka och andningen blir aningen lättare.
Ja, det var alltså dags för studiebesök på bårhuset idag med klassen.
Först satt vi i kapellet då Stefan (han som jobbar där) berättade om allt från själva dödsförklaringen till det att kistan lämnar bårhuset på väg till begravning.
Allt var mycket intressant, och han var riktigt duktig på att berätta.
Sen fick de som ville gå igenom kylrummet där de döda låg. Det var för tillfället halvfullt, alltså lite mer än 20 st som låg där sa Stefan.
Sen kom vi in i obduktionsrummet (inga obduktioner görs i Värnamo längre, och har inte gjorts på många år, men rummet heter fortfarande så) och han visade oss en balsameringsapparat.
Jag kände mig helt blåst.... Jag har alltid trott att balsamering av en kropp innebär att man smetar in kroppen i olika oljor eller serum för att den inte ska torka ihop. Gud så fel jag hade! Det innebär att man skär ett snitt på insidan av låret och ända ner till pulsåderna där. Sen öppnar man ådern och börjar spruta in en blandning, kommer inte ihåg av vad dock, som då sprider sig genom hela kroppens blodsystem. Detta medlet gör att föruttnelseprocessen stannar av helt under mycket lång tid. Kroppen blir som en konservburk ungefär och kan därför ligga så under många år utan att något händer inuti kroppen.
Som sagt.... väldigt spännande och givande studiebesök, men läskigt att se alla kropparna.
Där kommer vi alla hamna en dag...
1 kommentar(er)
