Det är jag som är Sondre
Hej hej!
Då var det min tur att berätta lite om mig själv.
Jag föddes sen på våren 2012 i ett ställe som heter Vaggeryd. Där bodde jag tillsammans med mina syskon, mamma, pappa och en stor hund. Samt några stycken tvåfotingar förståss.
Då var det min tur att berätta lite om mig själv.
Jag föddes sen på våren 2012 i ett ställe som heter Vaggeryd. Där bodde jag tillsammans med mina syskon, mamma, pappa och en stor hund. Samt några stycken tvåfotingar förståss.
Mitt i sommaren kom det två stycken människor som började gosa med mig och klappa och hålla på. Det var ju trevligt... Vad som var mindre trevligt var när de strax därefter låste in mig i en bur och bar iväg mig. Jag förstod ingenting och ropade efter mamma, men fick inget svar.
Vi åkte bil en stund vilket var väldigt läskigt. Jag fortsatte att ropa efter mamma och mina syskon, men utan gensvar. Till slut stannade vi i alla fall och efter en liten promenad (med mig fortfarande runtskumpande i buren), så fick jag äntligen komma ut. Jag sniffade försiktigt i luften, men kunde inte känna igen någonting. Jag var precis på väg fram till de nya tvåfotingarna för jag ville att de skulle ta mig tillbaka till mamma, men ett irriterande väsande fick mig att stanna upp.
Vi åkte bil en stund vilket var väldigt läskigt. Jag fortsatte att ropa efter mamma och mina syskon, men utan gensvar. Till slut stannade vi i alla fall och efter en liten promenad (med mig fortfarande runtskumpande i buren), så fick jag äntligen komma ut. Jag sniffade försiktigt i luften, men kunde inte känna igen någonting. Jag var precis på väg fram till de nya tvåfotingarna för jag ville att de skulle ta mig tillbaka till mamma, men ett irriterande väsande fick mig att stanna upp.
Inte långt ifrån mig tornade en stor katt upp sig och såg på mig med hungrig blick. Genast burrade jag upp mig så mycket jag kunde och ställde mig i sidled. Ett litet gnyende morrande hördes från min strupe. Tvåfotingarna skrattade bara och den ena plockade upp mig.
"Såja, inget bråk nu!" sade den ena.
Väl uppe i hennes famn kändes det tryggare och mitt hjärta lugnande ner sig lite. Men jag kände hela tiden närvaron av den stora, främmande katten som var på golvet. När vi satte oss i soffan hoppade han direkt upp och drog inte blicken ifrån mig. Sakta, sakta kröp han närmare, så jag morrade varnande igen vilket inte verkade göra någon effekt på honom.
"Jag vill bara hälsa" meddelade han och sniffade efter min doft i luften.
"H..håll dig b...b...borta från mig!" pep jag och kröp ännu mer in i människans famn.
Under de närmsta timmarna visade min nya husse och matte mig runt så jag skulle kunna hitta till toaletten och maten bland annat. Överallt hängde den andra katten efter oss, men jag fräste bara åt honom att hålla sig på sin kant.
Jag vande mig dock vid hans sällskap och när jag visste att han inte tänkte skada mig så accepterade jag hans närhet. Och det var faktiskt så att efter någon vecka var saknaden av mamma så stor att jag började ty mig mer till James (som ni vet att katten heter) än vad jag kanske borde..
Matte är lite Norge-tokig sen hon bodde där ett år så därför fick jag namnet Sondre. Hon hade hört att någon hette så och tyckte det lät fint.
Ja, så var det i alla fall den närmsta tiden som jag bodde hos de här nya tvåfotingarna och James. Vad vi inte visste då var att syskonskaran skulle utökas med en hund och långt senare en till katt. Men det får de berätta om själva. Ha det!
Mjau!
