Jag lät kanske lite hoppfull igår ändå trots att resultatet inte var det ultimata. Remiss var ju ändå skickad till psyk för att få KBT. Äntligen skulle jag få den hjälp jag hade velat ha från början.
MEN!...........
MEN!...........
Så ringde läkaren idag, som det blev sagt igår. Spirometrin visade (som jag hela tiden antog att det skulle göra) ingen astma, utan de förklarade mina andningsvårigheter på min övervikt. Jag sa att jag mycket väl kan förstå och godta den förklaringen, men samtidigt undrade jag varför detta då började för drygt en månad sedan? Jag har ju varit lika överviktig i minst ett år i alla fall. Och kan andningssvårigheter som följd av övervikt leda till att man har en ökad slemproduktion (förlåt mig, haha) och att det piper och väser från lungorna rätt ofta? Då blev läkaren tyst..... och skrev ut recept på Bricanyl - astmamedicin....
OCH!..........
OCH!..........
"Den här remissen......" började läkaren. Nu blev jag idel öra. Jag hoppades ju på att hon skulle veta lite hur länge jag skulle behöva vänta. Det visade sig att väntan blir lång..... Väldigt lång! Remissen har fått avslag, jag får ingen KBT.
Det enda de (psyk) hade skrivit som anledning var "det finns ingen evidensbaserad forskning (eller något liknande) som visar på att KBT hjälper mot övervikt." PUNKT!
Efter det blev jag rätt tom. Det var heller ingen idé för mig att bli arg på läkaren, det var inte hennes beslut, och dessutom lät hon själv besviken. (Hon är en jättebra läkare!). Men jag sa ändå till henne att "det är ju inte övervikten jag vill få hjälp för, utan för mitt ätberoende/ätstörning!". Och det är precis det hon skrivit i remissen, och ändå så får jag det svaret.
Det är som att säga till en alkoholist att denne inte kan få hjälp med sina problem att vara full. Nä, men alkoholisten vill ha hjälp med grunden, alltså själva drickandet!
Ett år! Det är vad jag har fått trampa mig igenom. Igen och åter igen tycker jag att jag inte har blivit hörd. När jag sökte första gången (för många år sedan) blev jag heller inte hörd. Jag säger specifikt till alla att jag vill ha hjälp med mitt beroende, och de svarar "vi kan inte hjälpa dig att gå ner i vikt, det måste du göra själv". JA MEN JAG VILL INTE HA HJÄLP ATT GÅ NER I VIKT, JAG VILL HA HJÄLP ATT SLUTA MÅ PSYKISKT DÅLIGT SÅ FORT JAG INTE FÅR ÄTA NÅGOT.
Jag trodde det skulle bli en bra dag. I stället fick jag ett knytnävslag i magen och en käftsmäll. Jag vill inte gråta över detta, och jag gör det inte heller. Men det bränner bakom ögonlocken och klumpen i halsen växer sig allt större.
Hur ofta får "vi" tjockisar inte höra att det gäller bara att hitta motivationen? Ja ni..... är det så konstigt att det försvinner när jag gång på gång aktivt söker hjälp, alltså jag vill verkligen få en ändring, men hela tiden blir vänd ryggen?
Ja.... vad säger man? De va de de.............
Det enda de (psyk) hade skrivit som anledning var "det finns ingen evidensbaserad forskning (eller något liknande) som visar på att KBT hjälper mot övervikt." PUNKT!
Efter det blev jag rätt tom. Det var heller ingen idé för mig att bli arg på läkaren, det var inte hennes beslut, och dessutom lät hon själv besviken. (Hon är en jättebra läkare!). Men jag sa ändå till henne att "det är ju inte övervikten jag vill få hjälp för, utan för mitt ätberoende/ätstörning!". Och det är precis det hon skrivit i remissen, och ändå så får jag det svaret.
Det är som att säga till en alkoholist att denne inte kan få hjälp med sina problem att vara full. Nä, men alkoholisten vill ha hjälp med grunden, alltså själva drickandet!
Ett år! Det är vad jag har fått trampa mig igenom. Igen och åter igen tycker jag att jag inte har blivit hörd. När jag sökte första gången (för många år sedan) blev jag heller inte hörd. Jag säger specifikt till alla att jag vill ha hjälp med mitt beroende, och de svarar "vi kan inte hjälpa dig att gå ner i vikt, det måste du göra själv". JA MEN JAG VILL INTE HA HJÄLP ATT GÅ NER I VIKT, JAG VILL HA HJÄLP ATT SLUTA MÅ PSYKISKT DÅLIGT SÅ FORT JAG INTE FÅR ÄTA NÅGOT.
Jag trodde det skulle bli en bra dag. I stället fick jag ett knytnävslag i magen och en käftsmäll. Jag vill inte gråta över detta, och jag gör det inte heller. Men det bränner bakom ögonlocken och klumpen i halsen växer sig allt större.
Hur ofta får "vi" tjockisar inte höra att det gäller bara att hitta motivationen? Ja ni..... är det så konstigt att det försvinner när jag gång på gång aktivt söker hjälp, alltså jag vill verkligen få en ändring, men hela tiden blir vänd ryggen?
Ja.... vad säger man? De va de de.............
2 kommentar(er)
