SajberFina

Hopplöshet?
Jag vet inte hur många gånger om dagen/natten jag tänker "nä nu jävlar ska det bli ändring på det här", men sen sekunden senare är det som bortblåst.

Jag har försökt få hjälp av professionella instanser, men det finns inte rätt hjälp att få här. Jag har funderat på om jag bara ska vända mig till min läkare på vårdcentralen och låta henne skicka mig vidare till vad hon tycker är rätt. Men... kunde inte psyk ordna det förra gången, så hur ska en allmänläkare göra det då?

Jag har tänkt mig lite att jag får ta en omväg då... Tänkte att jag kanske ska försöka få terapibad utskrivet för min knäppa rygg (som för övrigt har blivit helt fucked up av någonting som hände för några veckor sedan) och på så vis hitta motivationen till att utöka till gym.

Jag har funderat på att skaffa mig medlemskap på 24/7-gymmet och då gå dit om nätterna när det förhoppningsvis är tomt... för det är också ett problem för mig... Jag vill inte synas! Ska jag gå till ett gym vill jag vara själv där!
Det finns många saker jag skulle vilja göra - zumba bl.a och andra "dansgympor", men det är ju självklart andra där och det hindrar mig.

Och dessa JÄVLA speglar då! Som bara skriker åt en att "titta på dig själv! Se hur du ser ut! Titta på de andra! Va duktiga de är! Och du då!? Usch!"
 
Och så kommer jag bara tillbaka till grundproblemet.... jag - kan - inte - sluta - äta! Jag behöver hjälp med det! Och den verkar inte finnas... inte här i alla fall....

Och så här går det runt och runt och runt, dag ut och dag in, nätterna igenom, och så kan jag inte somna... för jag är rädd.... rädd för att aldrig vakna igen.... för det hugger i vänstra delen av bröstet flera gånger om dagen.... och jag börjar faktiskt närma mig 30.... Jag tror inte jag överlever efter 35....

Det här blev mycket längre än vad det var meningen. Förlåt för att jag tog er tid! Ni kanske inte ens orkade läsa ända hit, så då var det ju inte så farligt. =)
Klicka bara vidare.... Klick klick!
#1 - Annelie

Men hjärtat, vad oroligt ledsen jag blir över att du känner såhär! Att man ska behöva kämpa så för att få hjälp :( Jag fond och hjälper dig gärna på alla sätt jag kan, även om det kanske inte är någon tröst :(

Svar: Tack så mycket vännen!Jag vill väl påstå att jag för det mest mår bra, men tänker på sådant hela tiden och ibland blir det för mycket och så måste jag få ur mig det.
Men jag har i alla fall kontaktat vårdcentralen nu så nu ligger bollen hos landstinget igen. Får se om det går bättre denna gången..
Kram kram!
SajberFina