Sen finns det ju dödsångest. Men vad lider jag av då? Eller har jag båda?
För enligt mig själv så tycker jag att dödsångest är att vara rädd för döden, och panikångest är när man är rädd att man dör. Rätta mig om jag har fel!?
Och jag har ju otrolig dödsångest. Det har jag säkert berättat om förut. Ibland kommer ju frågan - vad händer när vi dör? Och paniken och ångesten som kommer då är fruktansvärd. Jag blir gråtfärdig och illamående. Jag vill absolut inte dö! Någonsin!
Men sen har vi det här andra. Panikångesten, fast som egentligen inte är det. Eller? För jag får inga anfall så jag skriker i panik och åker till akuten för jag tror jag håller på att dör. Men helt plötsligt från ingenstans kan jag känna att något händer inuti mig. Det kan vara vad som helst - en hjärtklappning, plötslig smärta någonstans, yrselattack etc.
Jag håller mig mer sansad utåt sett, men inuti bränner paniken i ådrorna. Jag tror att mitt hjärta plötsligt stannat eller att jag fått en stroke. Lite i smyg (om det är andra i närheten) känner jag efter pulsen i halsen för att se så mitt hjärta inte stannat. Jag andas djupt för att se om det gör ont i bröstet och att jag kan syresätta mig. Jag kanske harklar mig eller hostar till för att höra så jag inte håller på att tappa medvetandet. Tror jag att det är stroke prövar jag mig själv utefter AKUT-testet (Ansikte, Kropp, Upprepa mening, Tid) - jag ler eller grimaserar för att se att ansiktet hänger med och kramar händerna för att se om känseln eller styrkan är sämre i någon av armarna.
Sen brukar det gå över rätt snabbt. När jag har fått gå igenom dessa moment och märkt att allt är som det ska så kan jag ta några djupa andetag och återgå till verkligheten.
"Sök hjälp för fan!" tänker ni nog nu, och det kan jag mycket väl förstå. Jag märker ju själv hur maniac det låter när jag skriver sådär. Men psyk här vet faktiskt om detta lilla problem jag har, för i samband med att jag ansökte om hjälp för ett annat problem för ett bra tag sedan så fick jag skriva en egen remiss varpå jag fyllde i att jag hade haft panikångest. Men det var aldrig något de nämde senare... eller verkade vilja utreda och lösa heller för den delen.
Aja, jag har faktiskt varit rätt skonad från det hela ändå. Det började smått och höll på ett tag då jag inte hade det så bra i livet - uselt förhållande, fruktansvärt jobb, dålig boendesituation - men när jag förändrade det dåliga så slutade "attackerna" komma.
Det konstiga är bara att nu har det kommit tillbaka. Och är lite värre än förra gången. Det kommer oftare, ibland flera gånger varje dag. Förut var det i stort sett bara när jag lagt mig. Jag vågade inte somna för jag trodde att jag inte skulle vakna.
Men nu kan det komma mitt på ljusa dagen från ingenstans. Och varför!? Jag mår ju bra nu! Sambo, bra boende och äntligen fast jobb med massor extrajobb.
Äntligen går det bra för mig, men då ska detta komma!?
0 kommentar(er)
