Hoppet finns där någonstans...

Tuula säger att jag kommer hitta någon bara jag slutar leta.

Jag slutar hela tiden och varje gång kommer någon och rycker undan mattan under mina fötter så jag faller för dem. Men när jag ligger där tittar de bara på mig och skrattar åt mitt klumpiga fall och går sin väg.

Typ så känns det som, men jag vet Tuula. Någon gång finns det någon som kanske orkar stanna kvar med mig. Just nu hoppas jag ju på att det blir Hagen, men det får tiden utvisa. Jag försöker ta ett steg tillbaka och låta honom andas. Men det är svårt för mig att göra det när jag vill kasta mig in i saker för känslorna svallar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0