SajberFina

Ett år!
Redan! Tänk vad tiden går på. Även om man ibland vill stanna upp den och bara få andas ut och ta in vad som händer. Men inte det, nej. Jorden fortsätter snurra och därför går sekunderna.



För ett år sedan, alltså den 10:e november 2009, på morgonen somnade min farmor in med sina fyra barn vakandes vid hennes sida.
Många år, nästan alla som jag kan minnas led hon av KOL, vilket gjorde att hon inte klarade så mycket och det var jämnt och ständigt mediciner som skulle tas. Men alltid fanns det saft och bullar hos farmor. Kortleken låg välanvänd och väntande på bänken. Det är så jag minns farmor! Astmamedicin och kortspel.

Nästan varje helg när jag var liten sov jag över hos henne i hennes bäddsoffa. Det var som en rutin. Vi spelade massa kortspel på kvällen. Det är nog hon som har lärt mig de flesta spelen jag kan, och det gjorde hon bra =)

När min kusin kom på besök på lov så invaderade vi både farmors lägenhet och tålamod, hehe. Vi var nog inte så lätthanterliga alltid. Vi klädde ut oss till tanter med farmors gamla kläder t ex.
När det var sommarlov brukade alltid jag och farmor åka till kusinen som bodde på landet. Då var det verkligen sommar för mig =D Jag minns så väl en gång när jag och kusinen hade varit och ridit och när vi nästan var hemma igen så lindade vi in mitt huvud i bandage. Stackars farmor, blev så rädd när hon såg oss. Oj vad vi skrattade!

Med åren så blev KOLen svårare såklart och det tärde på farmor självklart, men hon var en kämpe. Även om hon inte mådde bra så var man alltid välkommen där.
Men den senare tiden så blev hon riktigt dålig. Fick någon influensa som hon aldrig riktigt kunde repa sig ifrån. Också det mycket på grund av den dumma KOLen.
Helt plötsligt, hux flux så hittade läkarna en tumör i magen! Den där jävla sjukdommen cancer är fan oacceptabel. Hur många människor ska den stjäla från oss??? Läkarna kunde tyvärr inte göra något eftersom tumören hade växt in sig i organen på ett sätt att den inte gick att operera bort. Cellgifter var meningslösa. Domen var lagd... nu blev det bara en väntan.

I början gick det an. Hon försökte bo hemma. Hon fick hjälp av hemtjänsten. Men till slut gick inte det heller och hon fick flytta till ett hem som är specialiserad på palliativ vård.
Nu märktes verkligen en skillnad på farmor. För första gången var hon "sjuk" för mig. Hon var sängliggande. Hade syrgas dygnet runt. Åt knappt.

Jag hade inte träffat farmor på många veckor och hade varit bortrest ganska mycket, så en dag när jag var på väg från jobbet så bestämde jag mig att hälsa på henne. Pappa hade rått mig till att göra det, vilket inte gav mig bra vibbar. Pappa och hans systrar var där när jag knackade på. Det visste jag eftersom de numera bodde där för att vaka.
Det var väldigt svårt att se farmor i det tillståndet hon var. Som i en dvala. Hon bara sov och grimaserade hela tiden. De frågade om hon hade ont, men hon svarade något helt annat. Hon var orange! Faktiskt!
Jag var där många timmar. Bara satt. Stirrade på farmor. Stirrade på de andra. Stirrade ut genom fönstret.

Dagen efter var hennes kamp slut!



Du är älskad och saknad av många, farmor. Jag är ledsen över att det tog slut på det sättet som det gjorde. Aldrig ska jag glömma dig!
#1 - Louise

Ååå nu gråter jag...

#2 - Josefine

Ja, det gjorde jag med när jag skrev det =(