Jag ska bara dra det lite snabbt hur det var förra gången jag sökte hjälp inom sjukvården för min ätstörning.
Det hela började när jag gick en fortsättnings-distanskurs (kan man säga) på Väddö Folhögskola som var påbyggnad på Livsstilskursen. Under träffarna som vi hade så hittade vi på massor med roliga aktiviteter, gud va jag saknar Väddö ibland! Vi hade bl.a. motiverande samtal, som jag tycker är suveränt. Tillsammans med någon av lärarna har man ett samtal. Man pratar om allt möjligt men man fiskar också fram något som är ett problem, eller något som är positivt. Så får man fundera på vad man kan göra för förändringar för att man ska få positiva effekter i stället. Så sätter man mål och delmål och jobbar med dem så att det så småningom ska bli en livsstilsförändring och en vana.
Under ett av de här samtalen så kom vi i alla fall fram till att jag hade en ätstörning - överätning och att jag förmodligen inte skulle kunna klara det här på egen hand.
Mina lärare var toppen och ringde runt och hörde sig för i mitt landsting om var jag kunde vända mig. Det slutade med att jag fick en telefontid till psyk. Efter det samtalet fick jag hem remisspapper som jag fick fylla i.
Jag skrev allt som det var både med min ätstörning, men även min ångest som dyker upp titt som tätt.
Jag blev kallad till ett samtal där efter remissen var inskickad.
Jag har för mig att det var två kvinnor som jag fick träffa och berätta i stort sett allt som de redan visste genom remiss och telefonsamtal.
Det hela började när jag gick en fortsättnings-distanskurs (kan man säga) på Väddö Folhögskola som var påbyggnad på Livsstilskursen. Under träffarna som vi hade så hittade vi på massor med roliga aktiviteter, gud va jag saknar Väddö ibland! Vi hade bl.a. motiverande samtal, som jag tycker är suveränt. Tillsammans med någon av lärarna har man ett samtal. Man pratar om allt möjligt men man fiskar också fram något som är ett problem, eller något som är positivt. Så får man fundera på vad man kan göra för förändringar för att man ska få positiva effekter i stället. Så sätter man mål och delmål och jobbar med dem så att det så småningom ska bli en livsstilsförändring och en vana.
Under ett av de här samtalen så kom vi i alla fall fram till att jag hade en ätstörning - överätning och att jag förmodligen inte skulle kunna klara det här på egen hand.
Mina lärare var toppen och ringde runt och hörde sig för i mitt landsting om var jag kunde vända mig. Det slutade med att jag fick en telefontid till psyk. Efter det samtalet fick jag hem remisspapper som jag fick fylla i.
Jag skrev allt som det var både med min ätstörning, men även min ångest som dyker upp titt som tätt.
Jag blev kallad till ett samtal där efter remissen var inskickad.
Jag har för mig att det var två kvinnor som jag fick träffa och berätta i stort sett allt som de redan visste genom remiss och telefonsamtal.
Men eftersom det inte finns någon ordentlig hjälp här för ätstörningar som inte handlar om anorexi och bullemi så visste de inte vad de skulle göra. De ville skicka mig till en dietist, men jag sa att det är meninslöst.
Jag har redan gått hos dietist när jag var yngre, och under mitt år på Väddö hade vi kostlära - jag vet alltså vad jag ska äta, hur jag ska äta och när jag ska äta, vilket är vad en dietist skulle säga till mig.
Och det andra förslaget var att jag skulle få gå till en psykolog. Jag gick med på det, men kände ändå inte att det skulle bli bra i slutändan.
Jag träffade psykologen några gånger, men det funkade inte alls. En psykolog ska mest sitta och lyssna på någon som behöver prata av sig. Jag behöver någon som bollar med mig, diskuterar, hjälper mig finna problemet och sen pushar mig till att sätta ett mål. Jag behöver de motiverande samtalen!
Jag slutade att gå till psykologen till slut då det inte gav mig någonting att sitta där och prata om barndomen. Hon frågade även (som så många andra) om jag funderat på Gastric Bypass, och då blev jag bara så trött. Hur många gånger ska jag behöva säga till sjukvården att det inte löser mitt problem!?
Jag har redan gått hos dietist när jag var yngre, och under mitt år på Väddö hade vi kostlära - jag vet alltså vad jag ska äta, hur jag ska äta och när jag ska äta, vilket är vad en dietist skulle säga till mig.
Och det andra förslaget var att jag skulle få gå till en psykolog. Jag gick med på det, men kände ändå inte att det skulle bli bra i slutändan.
Jag träffade psykologen några gånger, men det funkade inte alls. En psykolog ska mest sitta och lyssna på någon som behöver prata av sig. Jag behöver någon som bollar med mig, diskuterar, hjälper mig finna problemet och sen pushar mig till att sätta ett mål. Jag behöver de motiverande samtalen!
Jag slutade att gå till psykologen till slut då det inte gav mig någonting att sitta där och prata om barndomen. Hon frågade även (som så många andra) om jag funderat på Gastric Bypass, och då blev jag bara så trött. Hur många gånger ska jag behöva säga till sjukvården att det inte löser mitt problem!?
Ja, så såhär var det förra gången. Nu får vi se hur det går den här gången. Det som stundar är sjukgymnast och hälsosamtal med lite provtagningar. Plus ett tredje besök hos kuratorn..........
0 kommentar(er)
