Återigen står jag här handfallen. När ska livet någon gång vara lätt? Varje gång det här har hänt har jag önskat mig att aldrig få vara med om det igen. Men hörs min önskan? Nej!
Kommer jag klara det den här gången också? Eller blir det här riskornet som får vågen att tippa över? Att vara så nära och denna gången verkligen få se på nära håll skrämmer mig otroligt. Och veta att jag måste klara av det här för andras skull är tungt.
Som vanligt är jag tyst. Kanske jag utstrålar lugn? Men på insidan skriker jag. Jag blundar fast jag ser. Jag vill inte vara med, men jag är där. Monstret där inne kvider, biter, river för att bli utsläppt. Monstret heter rädsla.
Det svider i ögonen, men jag blinkar och blinkar. Klumpen i halsen sväljer jag ner. Jag kan inte bryta ihop! Inte nu, inte här. När jag är ensam... ja, då är det ok.
2 kommentar(er)
