Det var på våren när vi gick i 9:an som hon helt plötsligt var försvunnen. Det visade sig att hon hade varit på undersökning och skickats vidare för massa provtagningar så man förstod att något var riktigt fel.
Cancer!...
Det är inte rätt att någon så ung ska drabbas av något så hemskt. INGEN ska drabbas av det! Men det hände henne, av alla!
Hon var en riktig kämpe! Ingen kunde tro att hon var sjuk. Vi åkte runt på hennes scooter och gjorde vägarna osäkra =)
Jag minns klassresan till Stockholm... hon hade varit iväg på cellgifter precis innan, så vi skulle ses först på bussen. Första gången hon hade på sig peruk. Det kändes så konstigt att se henne i en anorlunda frisyr, och det märktes att även hon tyckte det var anorlunda. Men tids nog blev det en vana att se henne sådan och till slut så brydde hon sig inte om att ha den på inomhus. Hon var min lilla Skallepär =)
Det märktes inte på henne att något åt upp henne inifrån. Utåt var hon sitt vanliga jag. Bara det att hon åkte iväg då och då och fick cellgiftsbehandlingar och inte hade något hår längre.
Vi började gymnasiet i varsin stad, men träffades på helger och lov. Inget skulle skilja oss åt... ville jag hoppas i alla fall.
Men ungefär ett och ett halvt år efter att diagnosen var ställd så började hon förändras. En ihärdig hosta plågade henne. En trötthet gjorde henne i stort sätt sängliggande. Hon verkade ha ont! Jag satt där i fotöljen brevid soffan där hon låg och åt middag. Hon orkade inte ens sitta upp medans hon åt. Och då gick det upp för mig. Hjälplösheten slet mig i stycken! Här ligger hon mitt framför mina ögon och dör sakta, och jag kan inte göra någonting för att hjälpa henne! INGENTING!
Jag hade spenderat en helt vanlig måndag i skolan och väntade på tåget hem när det plingade i mobilen. Ett SMS från ett nummer jag inte kände igen. Beskedet som fick världen att rasa! En gammal klasskamrat hade fått tag i mitt nummer. Jag ville bara försvinna från världen. Men ingenstans kunde jag ta vägen. Panik!!! Hon fanns inte längre. Aldrig skulle jag kunna träffa henne igen. Aldrig skulle jag kunna prata med henne. Aldrig!
Varje dag dyker det upp saker som får mig att tänka på henne. Tänk att Harry Potter och Dödsrelikerna har premiär på denna dagen, hon som var Potter-tokig. Klart att vi hade gått på bion tillsammans!
Visst blir det lättare ju längre tiden går, men klart saknar jag henne. Något sådant ska inte behöva hända en 17-årig tjej som inte hunnit upptäcka livet.
Hon lever kvar i mitt minne!
2 kommentar(er)
